Klick 450 Volt…

Psykoanalysens fader Sigmund Freud dog samma månad som andra världskriget senare skulle inledas. Han hann dessförinnan göra en väldigt skarp reflektion kring sin samtid: ”1900-talet är den tid då människans förmåga att förstöra och skapa ny teknik kommer ta mänskligheten till fördärvets rand”. Freud lämnade världen, andra världskriget inleddes och han var lyckligt lottad att inte få erfara hur hans ord senare skulle besannas. Med mer än 100 miljoner som tjänstgjorde i militära enheter, förintelse och koncentrationsläger, användandet av kärnvapen i krig för första gången, minst 55 miljoner skördade liv, går andra världskriget till historien som den mest blodiga och brutala konflikten i mänsklighetens historia, och Freud kunde inte ha haft mer rätt. Freuds kollega Carl Gustav Ljung uttalade i en intervju sina berömda ord: ”det största hotet mot mänskligheten är människan själv. Hon är källan till all ondska, ändå vet vi så lite om henne.”

Stämningen var apokalyptisk, två världskrig inom loppet av 30 år, miljontals skördade liv, ekonomiska kriser som avlöste varandra i Europa, stämningen var minst sagt utsiktslös. Människor begick självmord, tappade tron på humaniteten, tron på mänsklighetens godhet var körd ned till botten. Missmodet genomsyrade litteraturen, den genomsyrade poesin, T.S Elliots The hollow men vittnar om detta. Världskrigen har satt djupa ärr i mänsklighetens annars avtrubbade psyke, än idag är minnena färska. Forskningen och litteraturen förser oss med nya berättelser, berättelserna väcker aversioner och empatier, vi förfäras och lovar oss själva att det aldrig ska få hända igen, vi förnyar våra löften och svor eden inför vår egen medmänsklighet, men i samma ögonblick tillåter vi det hända igen.

Vi känner igen mönstret, demonisering, avhumanisering och sedan folkmord. Demonisering, avhumanisering och sedan förintelse. 1994, folkmordet i Rwanda. 1995, folkmordet i Srebrenica. Nuvarande folkmord som inte kallas folkmord, obearbetade folkmord som inte benämns vid sitt rätta namn för att världen är så känslokall att allting måste vara så förbannat fyrkantigt, stelt och ”historiskt korrekt”, så vi väntar på teoretiserandet och efterrationaliseringarna akademikerna och historikerna förser oss med. Någon ”tv-expert” som ska intyga att det visst var ett folkmord i enlighet med den akademiska definitionen på ett folkmord. Som om folkmordet först blir ett folkmord när de som besitter tolkningsföreträdet kan bekräfta det för oss. Som om människors lidande inte är på riktigt förrän siffrorna och statistiken kan intyga det för oss. Som om människors livsberättelser inte spelade någon roll. Vi har slutat beröras, våra psyken är avtrubbade, även i i förhållande till de mest personliga fall, de som Moder Theresa uttryckte sig om: “If I look at the mass I will never act. If I look at the one, I will.” Inte ens när enskilda människors livsberättelser tas i beaktande, inte ens då kan vi agera. I bästa fall så fördömer vi, som om hela mänskligheten definierades av dessa evigt falska fördömanden som aldrig fått ett föräldralöst barn att återfå sitt leende.

Sen mänsklighetens begynnelse har vi frågat oss själva, vart kommer denna ondska ifrån?

Vår samtids forskare med psykologer, antropologer, zoologer har försökt finna ett svar på frågan. Sigmund Freud och Carl Gustav Jung såg svaret i att vi lyder drifter dolda i vårt undermedvetna. John B. Watson hävdade mycket fräckt att han knäckt koden genom behaviorismen: ”Ge mig ett dussin friska, välskapta spädbarn och min egen speciella värld att uppfostra dem i och jag garanterar att jag kan välja ut var och en slumpvis och träna honom att bli den typ av specialist som jag väljer – läkare, advokat, konstnär, företagsledare, ja, också tiggare och tjuv, helt oavsett hans anlag, böjelser, förmåga, kallelse och den ras som han tillhör.” B. F Skinner fortsatte på samma spår och betraktade ondskan som ett inlärt beteende, människan föds som ett oskrivet blad. Frågar du Desmond Morris och Jane Goodall är svaret att vår ondska är ett nedärvt beteende som har sina rötter i djurens värld. Frågar du Darwins ambitiöse lärjunge Dawkins är svaret: ”den själviska genen”, våra geners intressen styr vårt beteende. Massiv kritik av boktiteln fick honom sedan att tydliggöra att människan inte var underkuvad genernas intressen, och att hon med sitt välutvecklade och sofistikerade förnuft kunde härska över t.o.m. den värsta av impulser.

En annan forskare vid namn Stanley Milgram grävde djupare i människors benägenhet till ondska. Han fann svaret i till synes ”vardagliga människors” likgiltighet och involvering under andra världskrigets makabra handlingar. Han ifrågasatte att detta skulle vara ett unikt beteende undantaget människor i Nazityskland. Med sitt klassiska lydnadsexperiment visade han hur tendensen till ondska kunde ligga i att människan sköt ifrån sig ansvaret och fäste det på en ”auktoritet”. Milgram rekryterade försökspersoner genom brev och tidningsannonser. Den utsatta tiden för experimentet var en timme och försökspersonerna fick 4,50 amerikanska dollar oavsett om de fullföljde experimentet eller inte. Samtliga deltagare var män i åldern 20-50 år, utbildningsbakgrunden varierade från försökspersoner som inte slutfört sin grundskoleutbildning till försökspersoner med doktorsgrad.

I korthet gick experimentet ut på att två personer tilldelades rollen som antingen lärare eller elev. Därefter gick läraren och eleven till separata rum, läraren i ett rum med en elchocksgenerator för att i de fall eleven skulle svara fel på minnestestets frågor utsättas för en elchock, läraren fick även i början prova på hur det var att få en elchock på 45 volt. Självklart är han (läraren) ovetandes om att eleven egentligen inte utsätts för elchocker och att i rummet bredvid så har eleven bytts ut mot en radiospelare med förinspelade ljud motsvarande varje elchocksstyrka. I rummet med läraren sitter ”professorn”, egentligen en skådespelare, för att hålla uppsikt över experimentet och ifall försökspersonerna skulle försöka dra sig ur försöket be försökspersonen (läraren) fortsätta genom att använda sig av 4 olika argument. I vissa varianter av experimentet kunde det hända att eleven anförtrodde läraren innan försöket genom att informera honom om att han led av hjärtproblem.

Psykologistudenter vid Yales universitet, där Milgram verkade, förväntade sig att endast 1,2% av försökspersonerna skulle vara beredda att utdela den maximala elchocken på 450 volt. Milgrams kollegor var också väldigt övertygade om att väldigt få skulle gå så långt som att dela ut en skadlig stark elstöt. Resultatet var häpnadsväckande, i den första försöksserien med 40 deltagare valde 65% av deltagarna, 26 försökspersoner, att utdela den dödliga stöten på 450 volt som även var försedd med varningstexten FARA. Vissa försökspersoner var mycket illa till mods när de gjorde det och kunde ibland visa tydliga stressymptom men valde ändå att gå hela vägen trots ”elevens” radioinspelade skrikljud, dunkandet på väggarna och vädjandet om att få avbryta experimentet, självklart visste läraren inte om att allt detta var iscensatt. Samtliga deltagare ville vid något tillfälle avbryta försöket och ifrågasatte experimentet, dock valde samtliga deltagare att gå över 300-voltsnivån. Det beklämmande är att senare upprepningar av försöket av Milgram själv och av andra kollegor runtom i världen har gett likartade resultat. Anmärkningsvärt är även att ingen av de försökspersoner som vägrat utdela den maximala stöten på 450 volt insisterat på att försöket i sig skulle avbrytas, eller vågade lämna rummet utan tillåtelse för att se hur eleven mådde. Stanley Milgram kunde efter sitt briljanta experiment konstatera: ”Det krävs inte onda människor för ett tjäna ett grymt system”.

Intressant redogörelse för ett klassiskt psykologiexperiment kanske du tänker, men vad har det för koppling till vår samtid? Kopplingen till vår samtid är att utdelningen av 450-voltsstöten sker dagligen i situationer då människor med makt, men med obefintligt civilkurage, hänvisar till regelverk och förordningar utan hänsyn till vad de egentligen gör. Ingen av dem ställer frågan de borde ställa, den retoriska frågan Khemiri ställde i sitt kända brev till justitieministern Beatrice Ask i samband med det hårt kritiserade REVA-projektet: ”Och här avbryter ni och säger: Men hur svårt är det att förstå? Alla måste ju följa lagen. Och vi svarar: Men tänk om lagen är olaglig?

Tänk om lagen är olaglig? Tänk om alla som bara ser sig som ombud för krigsförbrytelser kunde stanna upp och fråga sig själva: ”Tänk om lagen är olaglig?” Tänk om instruktionerna vi har fått är inhumana? Ett fel är ett fel oavsett om det bäddas in i byråkratisk prosa beståendes av välformulerade förordningar och lagparagrafer eller inte. Ett brott mot mänskligheten är ett brott mot mänskligheten oavsett om den största auktoriteten på jorden begärt det eller inte. Tänk om lagen är olaglig? Vilken slagkraftig mening.

Men dessvärre har historien visat oss att det är väldigt få människor som stannar upp, reflekterar och ställer den frågan. Helt plötsligt är vi de som utför och är delaktiga i samma grymheter vi tidigare förfärats över. Helt plötsligt är vi de som utdelar den dödliga stöten på 450 volt när vi några ögonblick innan fördömt de som utfört handlingen.

Klick 450 volt, när vi genom en enkel underskrift skickar tillbaka människan som bott i landet utan uppehållstillstånd, arbetat och betalat skatt, älskat och skapat familj. Skickar tillbaka människan till det land där inhumana omständigheter väntar, där en dödsdom väntar, där isoleringscellen väntar, där tortyren – som kommer få honom att hellre önska sig 450 volt – väntar. Klick 450 volt, när vi står passiva och tittar på när en maktlös beslöjad kvinna attackeras på tunnelbanestationen. Där vi står som fån och bidrar till att förstärka bystandereffekten. Klick 450 volt, när vi inte ryter till när chefen öppet sextrakasserar vår kvinnliga kollega på jobbet. Klick 450 volt, när poliskåren hjälper till att normalisera rasismen. Klick 450 volt när journalistkåren stigmatiserar antirasimen. Klick 450 volt när ohederliga journalister bedriver oetisk journalistik och demoniserar utsatta grupper genom användandet av klassiska rasstereotyper. Klick 450 volt, när jag inte vågar säga ifrån vid middagsbordet, på födelsedagsfesten och i fikarummet på jobbet. Klick 450 volt, när auktoritära individer drar rasistiska skämt, gör rasistiska utläggningar om etniska minoriteter, klagar över hur besvärligt samhället blivit med dessa ociviliserade människor och jag inte vågar säga ifrån. Klick 450 volt, när min granne kryssar i sverigedemokraterna i valet. Klick 450 volt, när majoritetssamhället tror att rasismen kan bli rumsren bara för att uniformer bytts ut mot kostymer. Klick 450 volt när vi ignorerar varningstexten FARA och nonchalerar historiska dokument som tydligt visar vart vi är på väg. Klick 450 volt när vi inte tar lärdomar av historien. Klick 450 volt…

Malcolm X drog i sitt kända tal ”the ballot or the bullet” en metaforisk parallell mellan valsedeln och skottkulan. Han menade att valsedeln (the ballot) var ett så slagkraftigt verktyg att den kunde liknas vid en pistolkula (the bullet). Ett demokratiskt verktyg för att åstadkomma förändring. Jag skulle dock vilja tillföra en dimension i Malcolm X’s liknelse. Valsedeln är den kula vissa människor i detta land på söndag väljer att sätta i sina medmänniskors bröst. Valsedeln är den elchocksgenerator med knappen ”FARA 450 volt” många av mina s.k. landsmän kommer klicka i.

De kommer skjuta ifrån sig ansvaret och lägga det på rasismens auktoriteter, precis som i Milgrams lydnadsexperiment.

Men valsedeln är också den kraft på 450 volt som många av mina sanna landsmän kommer använda för att med en kraft som överstiger 450 volt sympatisera och visa sitt stöd med samhällets mest utsatta. Valsedeln kan vara ett dödligt klick på 450 volt men också en kraft att tillvarata om den kanaliseras rätt. Valsedeln är ett tveeggat vapen, kom ihåg det när du röstar på söndag.

Klick 450 volt…

Hussein Hamad

Hussein Hamad är en 25-årig gymnasielärare i svenska och blivande gymnasielärare i psykologi. Sedan 2 år tillbaka är han projektledare för det antirasistiska ungdomsprojektet "Under ytan - Är vi alla små" som erbjuder kostnadsfria workshops och seminarier för främst gymnasieskolor. Han är även redaktör och ansvarig utgivare för islamofobi.nu. Obotligt förälskad i rysk litteratur (Gogol, Tolstoj, Dostojevskij) och klassiker överhuvudtaget. När han inte har böckerna i handen har han spelkontrollen och spelar Fifa. När han inte heter Hussein Hamad är det hans poetiske tvillingbror, alter egot "Poeten från Levanten" som tar över hans kropp.

1 kommentar

  1. bintje

    Bra skrivet men oxo; Klick 450 volt, när vi står passiva och tittar på när ett öppethomosexuellt par attackeras på tunnelbanestationen. Där vi står som fån och bidrar till att förstärka bystandereffekten.