Fitna

Fitna är ett återkommande begrepp i den islamiska traditionen. Oavsett man vet lite eller mycket om islam, har nog de flesta muslimer någon gång hört ordet nämnas. Men vad betyder det egentligen?

Går vi till ett traditionellt arabiskt lexikon som exempelvis al-Sihhaa av al-Jawhari ger han oss en rad exempel på hur ordet kan användas i sina olika böjningar. Den primära betydelsen av ordet har dock att göra med test (imtihaan) och prövning (ikhtibaar), som när man testar guldets kvalité genom att stoppa det i eld: ”fatantu-dhahab”, eller: ”dinaar maftoun” – en kvalitétstestad dinar, nämner han t ex. En guldsmed kallas också för ”fattaan” – testare – på arabiska. Den klassiska betydelsen av fitna är alltså något som sätter saker på prov och testar dess kvalité.

Går vi till en lite mer modern ordbok som Hans Wehrs arabic-english dictionary får vi följande förklaring:

Fitna pl. fitan temptation, trial; charm, charmingness, attractiveness; enchantment, captivation, fascination, enticement, temptation; infatuation; intrigue; sedition, riot, discord, dissention, civil strife

Han lyckas ringa in ordets semantiska spektrum ganska väl, men förmodligen är det den sista vi i dagsläget gärna associerar ordet till. Och det är även just ordet fitna som historiker och hadithkrönikörer i regel haft som benämning för inbördes konflikter i det muslimska samfundet.

I Sahih Bukhari får vi en bekräftelse på detta i det Ibn Uyayna relaterar via Khalaf ibn Haushab som sade att: de [sahaba] gillade att använda dessa diktrader som ordspråk i tider av fitan – oro, Imrul Qays sa:

الحرب أول ما تكون فتية * تسعى بزينتها لكل جهول
حتى إذا اشتعلت وشب ضرامها * ولت عجوزا غير ذات خليل
شمطاء ينكر لونها وتغيرت * مكروهة للشم والتقبيل

Först visar sig kriget som en ung kvinna
Förför varje dåre med sin fägring
När hon väl flammat upp och står i lågor
Blir hon en hagga som ingen håller kär
Grånad, motbjudande transformerad
Illaluktande, en vämjelse att kyssa

Krig sågs med andra ord som en fitna; något som förför och lockar men vars baksida är fult och avskyvärt. I vår moderna historia speglas detta kanske bäst i den krigsentusiasm Europa drabbades av inför första världskriget, men som snart slogs i spillror av krigets brutala realitet. Då var det dock redan försent att hejda förloppet – något vi väl bör komma ihåg idag då det trummas allt flitigare på krigstrummorna.

Även om ordet betyder mycket mer än så, är det med avstamp ifrån denna betydelse av fitna som jag här kommer att citera vår tradition. Inledningsvis hoppas jag dock att alla har det klart för sig att islam in i det sista önskar förhindra väpnad konflikt. Även om svärdet tidvis får tas ur sin slida bör vi beakta att det inte var förrän muslimerna hade blivit utdrivna från Mecka och hotades till livet av de hedniska arabstammarna som Profeten (frid vare med honom) förklarade krig emot dem:

وقاتلوا في سبيل الله الذين يقاتلونكم ولا تعتدوا إن الله لا يحب المعتدين, وقاتلوهم حيث ثقفتموهم وأخرجوكم من حيث أخرجوكم

”Strid i Guds väg mot dem som strider mot er, men var ej angripare, Gud älskar sannerligen inte angripare. Strid mot dem var ni än finner dem och driv ut dem därifrån de drev ut er”(2: 190-191)

Och senare i samma sura:

وقاتلوهم حتى لا تكون فتنة

”Strid mot dem tills det inte återstår någon fitna” (2: 193)

Det finns inte utrymme i en sån här artikel att ingående redogöra kring krigsrätt i Islam, men i ljuset av de omständigheter Profeten (fvmh) och hans följeslagare levde under, ser man att det var frågan om en ren nödåtgärd, en rukhsa – dispens – som uttryckt av följande vers:

أذن للذين يقاتلون بأنهم ظلموا وإن الله على نصرهم لقدير, الذين أخرجوا من ديارهم إلا أن يقولوا ربنا الله, ولولا دفع الله الناس بعضهم ببعض لهدمت صوامع وبيع وصلوات ومساجد يذكر فيها اسم الله كثيرا

”De som strider har fått tillstånd, därför att de lidit orätt; ja, Gud har sannerligen makt att hjälpa dem. De som drivits ut från sina hem utan något annat skäl än att de sagt: Gud är vår Herre. Och om Gud ej höll människorna tillbaka genom varandra, så skulle kloster och kyrkor, synagogor och moskéer, i vilka Guds namn flitigt åkallas, rivas ned.” (22: 39-40)

Med andra ord, vore militär kamp utesluten för de troende hade de gått under. Av ren nöd är den alltså föreskriven, men finns andra vägar till buds bör de tas:

وإن جنحوا للسلم فاجنح لها

”Men om de är benägna för fred, så må även du vara benägen därtill.” (8: 61)

لا ينهاكم الله عن الذين لم يقاتلوكم في الدين ولم يخرجوكم من دياركم أن تبروهم وتقسطوا إليهم,إن الله يحب المقسطين”

”Gud förbjuder er icke att vara vänliga och iakttaga rättvisa mot dem, som ej bekämpat er för religionens skull och icke drivit ut er från era hem; Gud älskar förvisso dem som iakttaga rättvisa.” (60: 8)

Denna vers lär oss en grundläggande maxim inom sharia. Det var till exempel aldrig på agendan för muslimerna som emigrerat till Abessinien att börja strida och med våldets makt utvidga islams territorium. Varför göra så då de skänkts en fristad av Negus och getts full frihet att praktisera sin religion? Ingen fitna = inget att kriga för.

Följande athar ur Sahih al-Bukhari från Ibn Umar illustrerar en ståndpunkt värd att begrunda:

En man kom till Ibn Umar och sade: ”Abu Abdurahman, vad får dig att göra hadj vartannat år och umra vartannat, men lämna jihad i Guds väg trots att du vet hur mycket Gud har uppmuntrat till det?”
”Min brorson – svarade han – islam är byggt på fem pelare; tron på Gud och Profeten, de fem bönerna, fastan i Ramadan, allmoseskatten och hadj till huset.”
”Men Abu Abdurahman – forsatte mannen – har du inte hört vad Gud sagt i sin bok: ”وإن طائفتان من المؤمنين اقتتلوا فأصلحوا بينهما فإن بغت إحداهما على الأخرى فقاتلوا التي تبغي حتى تفيء إلى أمر الله” – ”om två läger av de troende strider mot varandra så försona mellan dem, men om det ena [lägret] angriper det andra så bekämpa angriparen tills den fogar sig efter Guds bud” (49: 9), och: وقاتلوهم حتى لا تكون فتنة – ”strid mot dem tills det inte längre återstår någon fitna?”
”Det har vi redan gjort under Profetens tid – svarade Ibn Umar – då islam var litet och en person sattes på prov (yuftan) för sin religion, antingen blev han dödad eller plågad, tills islam spred sig och det inte längre återstod någon fitna.” (Sahih al-Bukhari)

I en annan version av denna athar svarar Ibn Umar på versen ur surat al-hujuraat med: ”Min brorson, jag låter mig hellre ledas av följande vers än av den där, där Gud säger: ”ومن يقتل مؤمنا متعمدا” – ”den som uppsåtligen dödar en troende, hans lön är helvetet, att han där må evinnerligen förbli, ty Gud vredgas på honom och förbannar honom och bereder honom ett förskräckligt straff” (4: 93) (Sahih al-Bukhari)

Ytterligare en riwaaya av samma athar kastar lite mer ljus över historien:

Nafi via Ibn Umar relaterar att två män kom till honom under Ibn Zubayrs fitna och frågade:

”Folket har satt igång [ett uppror] och du är Ibn Umar och Profetens (fvmh) följeslagare, så vad hindrar dig från att gå ut [i strid]?”
”Det som hindrar mig är att Gud förbjudit min broders blod” Svarade han.
”Men har inte Gud sagt: ”وقاتلوهم حتلى لا تكون فتنة” – strid mot dem tills det inte längre återstår någon fitna?” Fortsatte de.
”Vi har redan stridit tills det inte längre återstod någon fitna och religionen var för Gud enbart, men ni vill strida så att det ska uppstå fitna och religionen bli till annat än Gud.” (Sahih al-Bukhari)

Denna sahabi, som för övrigt var känd som en av de striktaste i att följa Profetens (fvmh) exempel, var alltså av åsikten att den fitna Koranen talar om redan utrotades under Profetens livstid, och att de påföljande politiska konflikter som uppstod efter hans död var ett sorts återupplivande av en fitna man redan gjort sig kvitt. Och detta ville han inte ha någon delaktighet i.

Ytterligare stöd för en sådan pacifism i orostider får vi ur en hadith som bl a. Imam Ahmed relaterar i sin musnad via Khalid ibn Urfata som sa att Profeten (fvmh) sa till honom:
”Khalid, det kommer att ske saker, fitan och konflikter efter mig, om du då kan vara Guds tjänare (Abdullah) som blev dödad, inte han som dödar, var det.”

Och Profetens (fvmh) kusin Ali ibn Ali Talib relaterar följande ord från honom:

”Det kommer att uppstå konflikter, eller saker efter mig, om du då kan vara freden så var den.” (musnad al-Imam Ahmed)

Eller som Muhammed ibn Maslama i samma anda citerar Profeten (fvmh):

”Det kommer att ske fitna, splittring och konflikt, om det blir så ta ditt svärd till berget Uhud och slå det tills det går av. Stanna sedan hemma tills någon förbrytare når dig, eller den ödesbestämda döden.” (sunan Ibn Majah)

I en annan version av denna hadith relaterad av Imam Ahmed säger han att Profeten (fvmh) gav honom ett svärd och sa: ”Strid med det så länge som man strider mot fienden, men om du ser att folket börjar ha ihjäl varandra, bege dig till en sten och slå sönder det.” (musnad al-Imam Ahmed)

Denna hälsosamma ståndpunkt gentemot fitna och inbördes konflikter är dock något som tyvärr blivit alltmer sällsynt. Våldsromantiker och krigsivrare är allt som oftast inte bara nidbilden av muslimer, utan har i vår tid tragikomiskt nog också förkroppsligats av vissa segment inom umman via talbis Iblis. Det är dock inte bara de som aktivt deltar i väpnad konflikt som Islam klandrar, bara rent ideologiskt stöd, att ens uttala sig, är att undvika:

Ibn Umar sa att Profeten sa:
”Se upp för fitan, ty i dess tider är tungan som svärdet.” (Sunan Ibn Majah)

Likaså i sunan Abu Dawoud finner vi via Abdullah ibn Amr att Profeten sa:
”Det kommer att ske en fitna som rensar upp bland araberna, alla dödade i den hamnar i elden, tungan har mer makt än svärdet i den.” (sunan Abu Dawoud)

Med detta sagt kanske många undrar vad man då ska ta sig till i en tid som vår? Pacifism är en sak, men total neutralitet är inget som islam uppmuntrar. Att ”skita i” är inte budskapet som förmedlas. Vi är inga känslolösa stoiker. Snarare ska vi bry oss, bli förargade, hjälpa med det vi kan och sist men inte minst be. Men att ta del i splittringen av en redan allt för splittrad ummah kommer inte att göra saker bättre. Denna situation har dessutom vår käre Profet (fvmh) sagt någonting om:

Hudhayfa ibn al-Yaman sa: ”Människorna brukade fråga Guds budbärare (fvmh) om goda saker, men jag brukade fråga honom om onda saker i fruktan av att de skulle nå mig, jag sa: Guds budbärare, vi befann oss i jahiliyya och ondska, men Gud kom till oss med detta goda, så kommer det att komma något ont efter det? ”Ja”, svarade han. Och kommer det något gott efter det där onda? – frågade jag. ”ja – svarade han – men det kommer vara förorenat.” Så vad är dess förorening? – frågade jag. ”Folk som inte följer min vägledning, ni kommer att känna igen [saker] från dem och avvisa [annat].” Och kommer det något ont efter det där goda? – frågade jag. ”Ja – svarade han – förkunnare vid helvetets portar, de som svarar deras kall kastas in i det.” Guds budbärare, beskriv dem för oss – sa jag. ”De är av vårt skinn – svarade han – och talar vårt språk.” Vad befaller du mig om det där skulle nå mig? – frågade jag. ”Ty dig till muslimernas samfund och deras ledare.” Men om de inte har något samfund och ingen ledare? – frågade jag. ”Dra dig undan från alla sekter – svarade han – även om det så skulle betyda att du måste bita dig fast vid ett träd tills döden når dig och du är i det tillståndet.” (Sahih al-Bukhari)

Värt att notera i sammanhanget är att Profeten (fvmh) inte befallde Hudhayfa att själv söka bli ledare för ett ”rättroget” samfund. Att starta en rörelse eller liknande för att återupprätta en svunnen storhet. Nej. Dra dig undan och lägg dig inte i var budskapet.

Och med denna hadith avslutar jag detta inlägg.

Sidi Buhlul

Av nordligt ursprung, halkade på ett bananskal för 15 år sedan och landade i Mecka. Åkte vidare med flaskpost och drev många år senare iland vid Mälarens strand. Där, i en blandning av sött och salt, lurar han nu i det mediala bakvattnet och lockar på intet ont anande yngel likt Näcken i bäcken.