Jag vägrar ge upp!

Mitt namn är Ramla Abdullahi och jag flyttade till Sverige för sju år sedan, till ett land jag hade så många förhoppningar om. Jag flyttade från ett samhälle där det var självklart att du som muslim har rätten att få bära slöja, till ett samhälle där jag ska ursäkta mig och förklara mig, förklara min existens, mina kläder, min religion, mitt val av yrke. Jag flyttade till ett samhälle som säger sig vara tolerant men som inte vill ha med mig att göra så fort de anser att jag har ett visst plagg på mig som har att göra med en viss religion.

Jag kommer ihåg känslan av att komma in i ett nytt land och ett nytt samhälle och fråga sig själv hela tiden om jag någonsin skulle få passa in. Jag kommer ihåg känslan av utanförskap och de där tunga dagarna där jag fick ännu en gång bli påmind om att jag var annorlunda och hade ett ”konstigt” plagg på mitt huvud. Gång på gång försökte jag övertyga mig själv om att det var jag som tog det på fel sätt, för att jag ville inte skapa någon dålig stämning men också i hopp om att få inkluderad någon dag. Och idag efter alla dessa år, var jag och röstade för första gången i Sverige och redan vid ingången möts jag och mamma av en arg, bitter valarbetare som först ifrågasätter min rätt om att få rösta, men sedan övergår för att hoppa på min mamma för att hennes svenska är tydligen ”otydlig”.

Jag som framtidslärare kommer lägga mig ikväll med en stor klump i magen, och stor sorg, jag vill inte vakna imorgon, jag orkar inte vakna imorgon för det känns så hopplöst. Det känns så hopplöst när det är alltid blickar som ifrågasätter mig och min rätt som individ, det känns så hopplöst när det är så pass ovanligt att se en tjej med slöja som vill ta plats och vill bli samhällslärare att hon misstas istället för städpersonalen. När gång på gång mitt plagg ses som ett problem, där vi beslöjade kvinnor ses som ett offer och det är synd om oss som viker från samhällets normer och ideal, där det är acceptabelt att en person ska komma fram och vräka ur sig massor med kränkande, diskriminerande, rasistiska påståenden. Sverige alltså, det mest inkluderande-toleranta landet. När vi har ett främlingsfientlig rasistiskt parti i vår riksdag som idag är Sveriges största tredje parti. Snacka om att vara tolerant.

Sedan kommer jag ihåg varför jag valde läraryrket och varför jag skriver detta. Jag kommer ihåg som 13 årig att få vara den enda tjejen i klassen med slöja och att ständigt försöka anpassa sig efter samhällets normer och ideal. Jag kommer ihåg hur min studievägledare sa att jag bör börja i omvårdnadsprogrammet när det var dags att välja ett gymnasium för att jag aldrig skulle klara av samhällsprogrammet. Jag kommer ihåg alla gånger jag satt och tvivlade på mig själv. Men sedan kommer jag ihåg den där gången jag fick åka in till en skola i förorten för att undervisa nyanlända elever i samhälle och natur ämnen. Deras reaktion är något jag kommer aldrig glömma, hur glada de blev så fort jag klev in i klassrummet. Där en av eleverna pekade och sa ”titta en tjej som oss, hon har slöja på sig och hon är en lärare”. Där en annan frågade mig om hur jag klarade av, hur jag kunde anpassa mig efter det svenska samhället och när blickarna och utanförskapet slutade för min del, när jag kunde känna att jag var en del av samhället. Det gjorde så ont i hjärtat såsom det gör ont nu över valresultatet att få se hur dessa elever kände en stor utanförskap och hopplöshet när det enda de vill är bara att få bli inkluderade. Det är just på grund av detta jag valde mitt yrke, jag behövde en förebild som jag kunde identifiera mig med för sju år sedan när jag satt och befann mig i samma situation som dessa elever. Jag behövde någon som kunde förstå sig på mig. Det är tack vare dessa elever jag kommer orka gå till jobbet imorgon och undervisa om ett samhälle med rasism, men också om ett demokratiskt, jämlikt, inkluderande samhälle. Det är tack vare dessa elever jag ska fortsätta kampen, det är tack vare dem jag ska höja min röst! Det är tack vare dem jag är bredd på att få bli utkastad, illa behandlad. Det är tack vare dem jag vägrar ses som ett offer som aldrig få ta plats och varken vara maktkritisk. För jag kommer skrika ut! Skrika ut för ett demokratiskt, jämlikt, inkluderande samhälle såsom vi alltid väljer att förespråka men när det kommer till att göra någonting åt det, är det inte självklart för alla vad som ska göras. För ett samhälle fritt från rasism och hat. Ett samhälle där en ska inte känna att ens hudfärg, etnicitet, bakgrund osv avgör om man är börda eller ett problem. För ett samhälle där min neutralitet som lärare ska inte ifrågasätts på grund av ett plagg! För det är just detta jag kommer lära ut som lärare till mina elever.

Ramla Abdullahi är lärarestudent på Göteborgs universitet och läser till gymnasielärare och har ämnen som samhällskunskap och filosofi. Rasism och islamofobi är något som har blivit en vardag för mig som rasifierad, muslimsk beslöjad kvinna och det är just därför jag väljer att lyfta upp dessa ämnen, för det är något som berör mig men som man samtidigt ständigt försöker lägga locket på i vårt samhälle.

 

Gästskribent

1 kommentar

  1. erica

    När det gäller hijab, dvs slöja. Om en kvinna väljer att bära hijab av egen fri vilja hur kan den kvinnan i så fall vara förtryckt. Hur många säger att
    t ex en nunna inom kristendomen är förtryckt som täcker håret, eller säger därmed att hela kristendomen är en förtryckare av kvinnor. Kolla bilder av t ex jungfru maria som är en förebild för många inom kristendomen, Hur hon är klädd.
    Varför i vårat samhälle har det blivit så att ju mindre kläder du har på dig som kvinna ju mer du anspelar på din sexualitet desto friare är du. För vem?, för männen eller mig som kvinna. Om du ser en reklam så för att sälja produkten sätter man dit en kvinna som reklampelare trots det inte har något med produkten att göra. När man ska visa mode ska fotomodellerna vara så smala som möjligt och en normalviktig blir inte normen.

    Vi har blivit så uppfyllda av hitta syndabocker i vårat samhälle så vi har slutat vara kritiska mot oss själva. En gång i tiden för inte länge sedan, våran mormors generation var judar syndabocken, nu är det muslimernas tur,, vem blir nästa..

    Har egot tagit över förmågan att se perspektiv, undrar. Verkar så i alla fall.

    Jag har testat bära hijab och med handen på hjärtat, jag kände mig inte förtryckt alls snarare faktiskt tvärtom. Jag kände en respekt för mig själv och det gör att den som pratar med dig måste gå på din personlighet dvs vem du är , inte vilken hårfärg du har. Det gav mig en förståelse för tanken bakom hijab precis som tanken bakom att klä sig *Modest*. Att istället för att döma personen utifrån om man har råd med senaste modet eller har coolaste kläderna gå på vad personen tänker och tycker.