”Kulturkompetens” och alibi-industrin måste upphöra

Efter en föreläsning om rasismens historia som jag höll för chefer och anställda på en myndighet, kom två rasifierade* personer fram till mig och frågade om jag var kurd. Eftersom de själva var kurder ville de diskutera ”sanningen” om så kallade invandrare med mig; ”Du vet ju att vi kurder, och invandrare generellt, fuskar och lurar Sverige. Du vet ju egentligen att många kurder har hus i Kurdistan och lever på socialen här”. När jag ifrågasatte detta och sa att jag faktiskt inte kände till en enda påstod de att jag dolde ”sanningen” och att vi borde kunna diskutera ”dessa problem” utan att det skulle vara rasistiskt.

Båda två var anställda för att hjälpa så kallade ”invandrarkvinnor”. När jag frågade vad för utbildning en av de hade och vilken slags kompetens man behövde för att få det jobbet, svarade hon att hon inte hade något universitetsutbildning men att hon hade ”kulturkompetens”, och eftersom hon själv var ”invandrare” så förstod hon ”invandrarkvinnor”.

Att människor med utländsk bakgrund, eller med bakgrund i rasifierade grupper används för att framföra och implementera rasistiska beskrivningar och för att bekräfta fördomar är ett gammalt verktyg. Från USA känner vi till termerna ”house negro” och ”Onkel Tom”, som beskriver en person som bistår vita med hjälp i att förtrycka den egna gruppen. Även närmare oss själva har vi exempel, som t ex från Tyskland; ”Wertvolle Juden”, som var en av nazisterna bedömd värdefull jude som hjälpte till med utrensningen och kontrollen av andra judar, så som t ex ”Judenräte” och Judiska polisen. Praktiken med att använda personer från den egna gruppen för att förtrycka den är en handling som har rötter i kolonialismen (se gärna hur algeriska kvinnor användes som vapen mot algeriska motståndsrörelsen under kolonialtiden, som exempel).

Under åren har Sverige fått uppleva vissa så kallade invandrare basunera ut de mest rasistiska beskrivningar. Socialdemokraten Nalin Pekgul kom nyligen ut med en bok där hon återger rasistiska myter som sanna, och hon har tidigare påstått att det sker en ”islamisering” av Tensta. Vi har också Sara Mohammed – som i sin ”kamp mot hedersvåld” säger att hon gärna kallas för islamofob och rasist; en person utan någon som helst dokumenterad utbildning inom relevant fält men som föreläser om förutom hedersvåld som expert på integration, kulturrelativism och rasism. Men det finns många fler: Hanna Gadban, Bahareh Andersson (som användes som alibi i Uppdrag Gransknings reportage om misogyni i svenska moskéer), Zulmay Afzali… Namnen är många.

I en artikel på Svenska Dagbladets ledarsida skriver Zulmay Afzali, som beskrivs som före detta tjänsteman från Afghanistan, lärare och författare. Afzali skriver att han varit i en av Norrköpings Moskéer på fredagsbönen, där han genom att se sig omkring såg endast äldre och frågade då sin vän vart alla yngre var, eftersom han alltid kunnat se unga i moskén. Hans vän svarar, ”De flesta har åkt till Syrien och Irak för jihad. De har anslutit sig till IS.”

Tesen han driver är att Sverige måste reformera och omvärdera sin asylhantering, eftersom ”terrorister” kan komma in till Sverige. Han skriver vidare: ”Jag blev ännu oroligare när jag några dagar senare talade med en man som jag mötte på gymet i Norrköping. Han berättade att jihadister, medlemmar i IS, nu kommer till Sverige som asylsökande. Jag undrade vad de skulle kunna ha att vinna på det. Han svarade: ”När tiden är inne kommer de att resa sig och kalla till jihad också här. Zulmay, du måste förstå att IS inte är ett skämt, de är på riktigt. De sänder så kallade ’sleeping cells’ in i landet och bygger på det sättet upp sin beredskap.””

Men det visar sig snart att Zulmay Afzali ljuger.

I en artikel från Folkbladet berättar berörda moskéer, tre stycken, i Norrköping att man kontaktat Säpo för att se hur många som åkt från staden. Moskéerna kollar på inspelningar från fredagsbönerna, men Afzali syns inte till på någon videoupptagning. De frågar runt – har någon sett denna man i moskén någon gång? – ingen känner igen honom. Han har alltså hittat på historien. När Folkbladet kontaktar hans bokförlag vill varken han eller förlaget kommentera uppgifterna. Bekvämt.

I måndags 24 november skrev Västerbotten-Kuriren att en organisation som kallar sig SATA, ledd av Mohamed Artan som beskriver sig själv som ex-Al Shabab krigare, stoppat ungdomar på flygplatsen i Umeå från att ansluta sig till Islamiska Staten (IS). Han skrev sedan en debattartikel där han framställer ungdomar som ansluter sig till IS som actionsökande, dataspelande och hjärntvättade.

Det visade sig snabbt att historiens enda hjälte, Mohamed Artan, var den enda källan till dessa påståenden, som fick internationell uppmärksamhet. Medierna i P1 avslöjade att inga som helst andra bevis existerade för utsagorna om SATA:s arbeten och insatser (00:00-18:00 min):

Dessa exempel är endast några av de många som florerar regelbundet i media. Om något bekräftar fördomar, och det dessutom kommer från ”den egna gruppen”, tycks det bli sant. Men så är ju självklart inte fallet, utan detta sker på grund av lat journalistik som bottnar i de rasistiska föreställningar som är utspridda i samhället. Bekvämt.

*Ordet rasifierad innebär de personer som utsätts för rasism. Man tillskrivs egenskaper och kvalitéer baserat på den ras man anses tillhöra.

Amanj Aziz

Amanj Aziz här - gillar böcker som tjocka kids gillar kakor (och gillar även kakor...). Förklaras bäst som titellös och mångsysslare med bakgrund i statsvetenskap och sociologi.