Chapel Hill: ”dispyten kring en parkeringsplats”

Den minst sagt bristfälliga medierapporteringen om den senaste skjutningen i Chapel Hill, USA, i mainstream media skickar tydliga signaler om vilka liv det är värdefullt att skildra. När svenska och västerländska medier inte ser ett nyhetsvärde i att rapportera om en marginaliserad grupp såvida de inte är förövare vittnar i bästa fall om mediernas nonchalans, i värsta fall om ett medvetet val. I slutändan är journalistik en selektiv process där nyheter måste prioriteras, och ett val innebär per automatik ett bortval av någonting annat.

Denna blygsamma kartläggning av skjutningen speglar även en rådande mentalitet och attityd hos det majoritetssamhälle nyhetsrapporteringen antas rikta sig till. En ond cirkel där medierapporteringen å ena sidan, tillsammans med andra faktorer, stigmatiserar, demoniserar och bidrar till majoritetssamhällets negativa attityder, och majoritetssamhället å andra sidan, som kräver att få sin fiktiva bild tillfredsställd av en medial islamofobisk diskurs och en anti-muslimsk språkdräkt gemene man vant sig vid. En medial cirkelargumentation i en tid då nyheterna blivit en vara där utbud och efterfrågan styr.

Vi behöver inte påminna om Håkan Hvitfelts undersökning om mediebilden av islam och muslimer som han genomförde redan innan attackerna mot WTC 2001. Hvitfelts (2000) analys av mediebilden av islam visar på att stereotyper som frodas i nyhetsinslagen är mer regel än undantag. Av 627 analyserade TV-inslag mellan åren 1991-1995 fann Hvitfelt att endast 14% av inslagen inte hade någon form av våldsanknytning. Samtliga inslag var från aktuellt (SVT1), Rapport (SVT2) och TV4 Nyheterna.

De tre offren, var människor, med allt var det innebär att vara människa. Tre individer med livshistorier, framtidsdrömmar, kärlekar, familj, vänner. 23-åriga Deah Barakat, hans fru Yusor Mohammad Abu-Salha, 21, hade knappt varit gifta i två månader innan de kallblodigt sköts till döds. Det gifta paret var båda studenter vid University of North Carolina. Deah Barakat, tandläkare, ägnade sin tid åt att erbjuda kostnadsfri hjälp till palestinska- och syriska flyktingar, även hemlösa. Han planerade att åka till Turkiet med sin hustru för att hjälpa drabbade flyktingar och drev en kampanj för detta på sitt campus där han samlade in pengar för att kunna genomföra projektet. ”Han fick studierna vid tandläkarprogrammet att framstå som enkelt för att han älskade det han gjorde” berättar hans syster i en intervju med CNN. Deah Barakats svägerska, Yusor Mohammad Abu-Salhas yngre syster Razan Mohammad Abu-Salha, var 19 år och planerade att börja studera till tandläkare vid universitetet senare i år. Det är svårt att inte röras till tårar när man tittar på intervjun där Deah Barakats syster framträder med fascinerande styrka och jämnmod. Hon lämnar inte ett öga torrt när hon berättar om sin relation med sin bror, gråten stockar sig i halsen när hon berättar hur mycket hon kommer sakna honom.

Det har spekulerats i om mordet på de tre unga muslimska studenterna var ett hatbrott eller om det var p.g.a. en dispyt kring en parkeringsplats. Medierna har självfallet all rätt att bedriva grävande journalistik för att återge det riktiga motivet bakom morden. Dock är antagandet att det på något vis inte skulle vara ett hatbrott väldigt talande för hur medierapporteringen använder sig av dubbla måttstockar beroende på vem förövaren är. Denna ovilja att utgå från ett antagande om att det skulle kunna vara ett hatbrott, där man hellre ägnar sig åt spekulationer vilket bagatelliserar morden, visar på hur medierna anstränger sig till det yttersta för att hitta förmildrande orsaker till varför en vit ateist agerar som han gör, allt för att befria honom från terroristepitetet. Vi minns den mediala skildringen av skjutningen på Utöya där rapporteringen gick från att först hävda att förövaren var muslim till att anstränga sig för att framställa Breivik som en enskild galen man, utan kopplingar till en ideologi eller till ett större nätverk han influerats av och agerade inom.

Som professorn i religionshistoria, Mattias Gardell, skriver på sitt facebook-konto: ”Nu väntar vi med spänning på om media skall följa samma logik som de gör om en mördare eller terrorist råkar vara muslim. Kommer media gå ut och kräva av vita svenskar att de tar avstånd från det som skedde? Kommer Humanisterna ställas till svars? Eller kommer media klara av att se skillnad på denne mördare och alla andra vita som inte gillar religioner?”

Vilka kampanjer med hashtags och slagord likt ”Je suis Charlie” kommer nu lanseras i stöd till offren? Vilka politiker kommer gå armkrok i västvärldens storstäder för att visa solidaritet med Deah, Yusor och Razan? Ingen visste vem Charlie Hebdo var innan mordet i Paris, men helt plötsligt hävdade alla att de var Charlie? Och det är kanske där skon klämmer, ingen visste vem Charlie var så världen fick lära känna Charlie genom det fördomsfria förstoringsglaset. Deah, Yusor och Razan var muslimer, och alla vet ju hur mediernas fiktiva muslimer är, tänker, tycker, agerar, och en sådan vill ju ingen vara, ”en sån där muslim”.

 

 

Hussein Hamad

Hussein Hamad är en 25-årig gymnasielärare i svenska och blivande gymnasielärare i psykologi. Sedan 2 år tillbaka är han projektledare för det antirasistiska ungdomsprojektet "Under ytan - Är vi alla små" som erbjuder kostnadsfria workshops och seminarier för främst gymnasieskolor. Han är även redaktör och ansvarig utgivare för islamofobi.nu. Obotligt förälskad i rysk litteratur (Gogol, Tolstoj, Dostojevskij) och klassiker överhuvudtaget. När han inte har böckerna i handen har han spelkontrollen och spelar Fifa. När han inte heter Hussein Hamad är det hans poetiske tvillingbror, alter egot "Poeten från Levanten" som tar över hans kropp.