Giganternas sammandrabbning – Malcolm X och Muhammad Ali

Idag, den 21:a februari, är det 50 år sedan El-Hajj Malik El-Shabazz (Malcolm X) mördades 1965. Till minne av en gigant som berört och berörts, må Allahs barmhärtighet vila över dig.  

”Cassius Clay och jag umgås inte i dag”, så lyder meningen där Muhammed Ali omnämns för första gången i Malcolm X:s självbiografi.

Detroit 1962. Det är första gången dessa två legender träffas. Elijah Muhammed, Nation of Islams grundare, ska tala i Detroitmoskén och Cassius Clay, som han då heter, kommer in till lunchrummet med sin bror Rudolph och presenterar sig. Det blir begynnelsen till en vacker vänskap mellan två av världshistoriens giganter.

Muhammad Ali: ”Jag träffade Malcolm X för första gången i Detroit 1962. Jag hade kört upp från Miami till Chicago för att höra Elijah Muhammad tala på ett stort möte, men Malcolm blev kvällens höjdpunkt för mig. Han förde fram budskapet att det fanns en speciell religion för den svarte mannen. Han var en karismatisk talare och kunde hålla människor trollbundna i timmar. Malcolm hörde till de mest hatade och fruktade männen i Amerika. Jag förstod aldrig hur så många människor kunde vara rädda för en man som bara eftersträvade frihet och rättvisa för sitt folk.”

Malcolm X berättar att han vid deras första möte inte visste vem den andre var: ”Cassius kom fram och tryckte min hand och presenterade sig som han senare skulle presentera sig för världen: ’Jag är Cassius Clay’. Han uppträdde som om han trodde att jag visste vem han var. Och jag låtsades därför som om jag visste det.”

Den som känner till Malcolms biografi förstår att denna skildring av deras första möte inte är av förringande karaktär. Hans ovetskap om Muhammad Ali är inte tillgjord. Sanningen är att Malcolm var så pass hängiven och upptagen med Nation of Islam att han var fullständigt ointresserad för allt vid sidan om Elijah Muhammeds budskap och det som inte direkt främjade nationens intressen. Dessutom lärde Elijah Muhammed samfundets medlemmar att ta avstånd från all form av sport.

Det kan låta paradoxalt, men det som sedan skulle separera Malcolm X och Muhammed Ali var det som vid denna tidpunkt förde dem närmare varandra. Malcolm var mitt inne i sin största kris; ryktena om Elijah Muhammeds ansvarslösa och skamlösa agerande hade bekräftats för Malcolm av Elijah personligen. Malcolms orubbliga övertygelse hade kommit rejält i gungning. Han hade svår tro att den man vars visionära förkunnelse han byggt hela sitt vuxna liv kring hade försökt täcka över sina misstag istället för att erkänna dem.

Det är inte Elijahs allvarliga förseelser i sig som bryter ner Malcolms tro; med Elijahs mänskliga svagheter kunde en ödmjuk och sanningssökande man som Malcolm ha överseende. Det som Malcolm inte mäktar förlåta är att Elijah Muhammed försöker rättfärdiga och dölja sitt felande. ”Jag började inse att jag hade trott mer på honom än han trodde på sig själv.”

I tolv år hade Malcolms lojalitet varit orubblig, han hade varit beredd att dö för Elijah Muhammed. För honom var förräderiet värre än döden. Han berättar att han älskade och trodde så starkt på Elijah att om Elijah hade begått ett brott som var belagt med dödsstraff så hade han tveklöst tagit på sig brottet och självmant satt sig i elektriska stolen för att rädda Nation of Islams ledare. När du förstår Malcolms starka hängivenhet och övertygelse så förstår du också hans chocktillstånd och sorg: ”Det kändes som om något i naturen hade strejkat, solen eller stjärnorna. Det hela var så otroligt och överväldigande att jag inte kunde fatta det. Jag är inte skonsam mot mig själv”.

1963 blir Malcolm, efter att ha talat i Manhattan Center i New York som stand in för Elijah Muhammed, tillfrågad om vad han anser om det nyligen timade mordet på president Kennedy: ”Utan att tänka närmare efter sa jag vad jag uppriktigt ansåg, att det var ett exempel på ’att den som sår vind får skörda storm’”. Som med allt Malcolm säger så blir det stor uppståndelse och tidningsrubrikerna förvränger Malcolms uttalande. Vad Malcolm menade var att mordet var en konsekvens av det politiska hatklimatet som rasdiskrimineringen och förtrycket hade skapat. (https://www.youtube.com/watch?v=SzuOOshpddM)

I en tid då samhällsdebatten är så konfrontatorisk som i kalla krigets och frihetsrörelsernas amerikanska 60-tal var det emellertid omöjligt att göra några nyanser hörda i sitt budskap.

Elijah Muhammed ber om att få träffa Malcolm personligen och berättar för honom att han anser kommentaren på mordet var ogenomtänkt, en stor blunder, och att Nation of Islam måste vidta åtgärder. Han tillkännager att Malcolm ska suspenderas från Nation of Islam i 90 dagar.

Malcolm upplever sig sviken och förrådd. Nation of Islam har tagit avstånd från honom, prisgivit honom åt fienden vilket med stor sannolikhet också blir orsaken till hans död två år senare. Detta är en berättelse som växer större än att blott handla om Malcolm som medlem i Nation of Islam. Det är en existentiell berättelse om kärlek, lojalitet, hängivenhet och svek. Det är en berättelse för alla som investerat blod, svett och tårar i något av livets alla hänseenden, oavsett om det är relationer, jobb eller något annat, och som sedan blivit svikna och förråda. Mönstret går att finna i alla berättelser om mänsklighetens stora föregångare. Malcolm X var inte bara en del av Nation of Islam, hans engagemang, hans karismatiska lyskraft och människors kärlek till honom hade gjort honom till en större ikon än den rörelse han företrädde. Det var uppenbart att de kände sig hotade.

Malcolm berättar att Nation of Islam var som ett lyckligt äktenskap för honom: ”Jag befann mig i ett i emotionellt chocktillstånd. Det var som om jag i tolv år hade levat i ett lyckligt äktenskap och som om min äkta hälft plötsligt en morgon hade kastat skilsmässopapperen på frukostbordet.”

Jag kommer själv ihåg hur tårarna strömmade på min kind när jag första gången läste om denna förebilds motgångar. Malcolm X är för mig och många andra den storebror vi aldrig haft. Den förebild som alltid offrar men aldrig får något tillbaka, den altruistiska människa som aldrig tänker på sig själv. För att tänka på sig själv och sin familj var Malcolm tvungen att uppbåda stor ansträngning, vilket han gör när han vid denna tidpunkt tackar ja till Muhammed Alis present till honom och hans hustru Betty. Presenten var en inbjudan till Miami där Muhammed Ali vistades på ett träningsläger inför mötet mot Sonny Liston.

”Jag promenerade, jag pratade, jag fungerade. I Cassius Clays träningsläger sa jag gång på gång till sportjournalisterna vad jag så småningom hade insett vara en lögn – nämligen att jag skulle återinsättas i tjänst efter nittio dagar. Men jag kunde inte ännu inför mig själv erkänna vad jag visste: att Islams nation och jag redan var fysiskt skilda. Förstår ni vad jag menar? En domares underskrift på ett papper kan ge ett gift par fysisk skilsmässa – men det kan ta flera år för dem att bli psykologiskt skilda om de har stått mycket nära varandra.”

Inbäddade i en falsk tillfällig trygghet – lugnet före den storm som snart ska vräka vårt liv överända – ser vi omgivningen genom ett lyckligt och färgsprakande filter. I en naivitet som liknar de förälskades tafatta rörelser i charmerande omedvetenhet om sin omgivning, glömmer vi att människorna runt omkring oss kan dölja svåra kval bakom skratt och leenden. Precis som vi själva inte gärna delar med oss till andra av våra prövningar, kan vi inte ta för självklart att vår broders ansikte visar vilka sorger hans själ gömmer. Men icke desto mindre är hans lidanden verkliga och det är ett mirakel att hans ansikte inte är förvridet av smärtan. Malcolm fungerade, promenerade och pratade som han själv beskriver det. Men det var som att helvetets fasor plågade hans inre.

”Den enda som visste något om mina kval var min fru. Jag hade aldrig trott att jag någonsin skulle bli beroende av en kvinna som jag nu var av Betty. Hon sa ingenting men jag kände hur hennes tröstande värme omsvepte mig. Jag visste att hon var lika hängiven Allah som jag, och jag visste att vad som än hände stod hon på min sida.”

Malcolm var väldigt försiktig med vem han släppte in nära inpå sin familj. Men Malcolm ansåg den unge Muhammad Ali vara speciell och förstod att hans offentliga clowneri bara var ett sätt att marknadsföra matcherna och en strategi för att psyka motståndarna. ”Någon egenskap hos honom gjorde att han var en av de mycket få människor som jag bjöd hem. Betty tyckte om honom. Våra barn var tokiga i honom. Cassius var helt enkelt en sympatisk, vänlig, beslutsam och saklig ung man.”

Muhammed Ali beskriver Malcolm i sina memoarer på följande vis: ”Malcolm var en man med stora visioner och mycket stolthet. Han hade ett fint sinne för humor och en stillsam intelligens. Det dröjde inte länge förrän vi var vänner. Så småningom blev Malcolm min andlige rådgivare. Han började kalla mig för sin yngre bror. Vi hade många fina stunder tillsammans. ”

Malcolm såg en potential i Muhammad Ali som grundade sig på hans karaktär och egenskaper långt innan Nation of Islam upptäckte den kommersiella möjlighet som hans kändisskap kunde bidra med. För Elijah Muhammed var det svårt att motstå erbjudandet att ha en världskändis i samfundet – trots att han företrädde en organisation som uppmanade sina medlemmar att ta avstånd från all form av sport.

Muhammad Ali bad Malcolm om råd och Malcolm blev hans andliga mentor. ”Jag inpräntade i honom att en offentlig figurs framgång till stor del beror på hur medveten han är om de verkliga motiven hos de människor som samlas runt honom. Jag varnade honom för de aggressiva söta flickor som svärmade runt honom. Han kallade dem för ’rävar’, jag sa att de snarare var vargar än rävar.”

Muhammed Ali beskriver mentorskapet: ”När jag förberedde mig för titelmatchen mot Sonny Liston var Malcolm ett särskilt stöd. Jag flög in Malcolm och hans familj till stan några veckor före matchen. När Malcolm kom till träningslägret i Miami talade han med mig om David och Goliat. Han sa till mig att jag var ung, stark och skicklig. Han sa till mig att han visste att jag skulle vinna eftersom tiden var på min sida. Malcolm hjälpte mig att fokusera på mina starka sidor och han stärkte min tro på mig själv.”

25:e februari 1964, Miami. Muhammad Ali möter tungviktsmästaren Sonny Liston i en match där alla experter och presskåren tippar Liston som den självklara vinnaren.

Malcolm hade åkt hem efter några veckors vistelse i Muhammad Alis träningsläger men åkte tillbaka för ett större syfte än att bara se matchen. ”Jag flög tillbaka till Miami och hade en känsla av att det var Allahs avsikt att jag skulle hjälpa Cassius att visa Islams överlägsenhet inför världen genom att bevisa att anden kan segra över den råa muskelstyrkan. Jag behöver inte påminna om att Cassius Clays chanser att besegra Liston överallt bedömdes som minimala.”

Med sig från New York hade Malcolm tagit med sig några fotografier av Floyd Pattersons och Sonny Listons träningsläger, bilderna visade att båda boxarna hade vita präster som ’andliga rådgivare’. ”I den här matchen gäller det sanningen, sa jag till Cassius. ’För första gången kämpar korset och halvmånen i en boxningsring. Det är ett modernt korståg – en kristen och en muslim står öga mot öga och tack vare Telstar kan hela världen se vad som händer i TV-apparaterna! Tror du att Allah väntar något annat än att du lämnar ringen som tungviktsmästare?’ (Ni kanske kommer ihåg att Cassius vid invägningen ropade: ’Det har profeterats att jag skall vinna! Jag kan inte förlora!’).”

Men det var långt ifrån alla som var glada över Muhammad Alis umgänge med Malcolm X. Några dagar före matchen blir Muhammad Ali inkallad av sin sponsorgrupp och några av matcharrangörerna för ett möte. Muhammad Ali och Malcolm X hade blivit sedda överallt tillsammans, det var känt att Muhammad Alis kock var muslim, folk pratade och spred rykten och Malcolm X närvaro i Miami gjorde alla nervösa. Muhammad Ali hade ett kontrakt med sponsorgruppen i ytterligare två år och de ställde krav på att Muhammad Ali skulle sparka sin muslimske kock, skicka hem Malcolm och hans familj och bryta alla band med Nation of Islam, annars hotade sponsorgruppen med att matchen skulle ställas in och Muhammad Alis karriär skulle så gott som vara över.

”Så jag sa åt helvete med matchen och marscherade ut genom dörren. Jag tänkte inte vara den de ville att jag skulle vara. Jag var fri att vara den jag ville vara. Senare den kvällen fick jag ett telefonsamtal. Matchen var fortfarande aktuell.”

Muhammad Ali var en annorlunda sorts boxare, trots sin framgång behöll han kontakten med gräsrötterna. Till skillnad ifrån andra svarta boxare, som svävade iväg bland kändismolnen och vars managers arbetade hårt för att få de ”integrerade” i vita kvarter, promenerade Muhammad Ali i svarta kvarter där folkmassorna han möttes av var minst sagt förvånade: ’Ni är mitt folk, jag hämtar styrka av att vara bland mitt eget svarta folk.’

Precis som de hade kommit överens om förenades Malcolm och Muhammad Ali i omklädningsrummet innan matchen för en tyst bön. Enligt Malcolm så skulle Liston möta den mest fruktade motståndaren en boxare någonsin kunde möta, ”en man som tillber Allah och är helt utan fruktan”. Tiden för det stora mötet var inne, nu skulle kampen mellan korset och halvmånen utkämpas som Malcolm förkunnade. Han tilldelades plats nummer sju i den stora Convention Hall i Miami där matchen ägde rum. Sju var hans lyckotal, och han såg detta som ett tecken från Gud på att Muhammad Ali skulle segra. Så blev också fallet när en blödande Liston inte gick ut för den sjunde ronden och Muhammad Ali vann på teknisk knockout. Den 22-årige Muhammad Ali vände sig då mot presskåren vid ringside och skrek: ”Eat your words!” (Ät upp era ord). I den efterföljande kända intervjun kunde den exalterade Muhammad Ali inte sluta säga:

”I shook up the world!” ”I talk to God every day.” ”I must be the greatest!” (https://www.youtube.com/watch?v=qZ2p0j9W_OI)

Malcolm X ansåg hemligheten bakom vinsten vara en ”intellektuell knockout” som Muhammad Ali banat väg för flera månader innan det fysiska mötet. Det efterföljande firandet var inte heller det typiska för en ung boxare som precis vunnit en världsmästartitel. ”Det har antagligen aldrig förekommit ett så stillsamt party för någon ny världsmästare. Den pojkaktige ringkungen kom över till mitt motell. Han åt glass, drack mjölk, pratade med rugbystjärnan Jimmy Brown och andra vänner och med några tidningsmän. Han blev sömnig, tog en tupplur på min säng och gick sedan hem.”

Morgonen därpå åt de frukost tillsammans innan Muhammad Ali på presskonferensen gjorde ett uttalande som presskåren uppfattade som att han öppet deklarerade att han blivit en ”svart muslim” och omfamnat Nation of Islam. Enligt Malcolm stämmer detta överhuvudtaget inte, det enda Muhammad Ali hade sagt var: ’Jag tror på Islam, vilket innebär att jag tror på att det inte finns någon annan gud än Allah och att Muhammed är hans profet’. Det vill säga inget annat än den islam mer än en miljard människor världen över bekänner sig till.

De efterföljande månaderna skulle inte bli nådiga för Malcolm då han skulle komma att utsättas för flera mordförsök – både på uppdrag av Nation of Islam och av FBI. Det första mordförsöket, vilket beordrats av Nation of Islam, beskriver han som inledningen till hans psykologiska skilsmässa från Nationen.

Den 13:e april 1964 reser Malcolm X till Kairo, han beger sig därefter till Jiddah i Saudiarabien och sedan till Mecka för att utföra den muslimska pilgrimsfärden, Hajj. På vägen hem besöker han ett flertal arabiska och afrikanska länder bl.a. Kuwait, Libanon, Sudan, Etiopien, Kenya, Tanzania, Zanzibar, Nigeria, Ghana, Guinea, Liberia och Algeriet.

Och det är i Ghana giganternas sammandrabbning äger rum.

I boken Muhammad Ali – en fjärils själ, som består av utdrag ur Muhammad Alis memoarer samt religiösa och filosofiska reflektioner, berättar han om det laddade mötet med Malcolm X under kapitlet: För sent för förlåtelse: ”Jag blev tvungen att välja när Elijah Muhammad insisterade på att jag bröt med Malcolm. Jag var ute på turné i Egypten, Nigeria och Ghana. Jag träffade Malcolm i Ghana där han stannat till på väg tillbaka till Amerika. Han hade just avslutat den heliga resa till Mecka som fromma muslimer förväntas göra en gång i livet, och han hade på sig den traditionella muslimska vita klädnaden, som ännu ett tecken på brytningen med Elijah Muhammad. Han gick med en käpp som såg ut som en profets stav och han hade skägg. Jag tyckte att han hade gått för långt. När han kom fram för att hälsa vände jag mig bort, och gjorde därmed vår brytning officiell.”

Malcolm X version av mötet i Ghana är annorlunda än Muhammad Alis, han säger:

”Dagen därpå, det var en lördag, hörde jag att Cassius Clay och hans uppvaktning hade kommit. Han fick ett magnifikt mottagande på flygplatsen. Jag förstod att det skulle vara pinsamt för Cassius att träffa mig eftersom han hade valt att hålla fast vid Elijah Muhammeds version av Islam. Jag skulle inte ha blivit generad men jag visste att Cassius hade förbjudits att umgås med mig. Jag visste att Cassius visste att jag hade trott på honom när de som senare slöt honom i sin famn inte trodde att han hade en chans. Jag beslutade att undvika Cassius för att inte göra honom förlägen.”

Hur ska vi tolka divergenserna i Malcolms och Muhammad Ali:s versioner?

Jag tolkar Malcolms version av deras möte som ett bevis på Malcolms förträffliga karaktär. Muhammad Ali vänder honom ryggen, en vän han hade ett vackert förflutet med. Inte vilken vän som helst utan en ärlig, genuin medborgarrättskämpe och Malcolm bemöter detta oförskämda och arroganta avvisande, inte genom att smutskasta Muhammad Ali, utan med överseende och en överslätad version av avvisandet. ”Karaktär är att göra det rätta när ingen ser”. De riktigt stora förminskar inte sina medmänniskor, de riktigt stora får de att växa så att de också kan bli stora. Mufti Menk säger: ”När de vi älskar sårar oss med deras ord upplever vi dubbla smärtan, smärta över det de sagt och smärta över att vi inte kan svara tillbaka på samma sätt.”

”Att vända ryggen åt Malcolm var ett av de misstag jag ångrar mest i mitt liv. Jag önskar att jag hade kunnat säga till Malcolm att jag var ledsen, att han hade så rätt i så mycket. Men han blev dödad innan jag fick chansen. Han var en visionär – före oss alla. Elijah Muhammad såg som sin uppgift att förena svarta människor i rasstolthetens anda, och han åstadkom mycket. Efter Elijah Muhammads död tog hans son, Wallace D Muhammad, över Nation of Islam och ledde in mig, och många av sin fars anhängare, i en mer ortodox sunnitisk riktning. Malcolm var den förste som upptäckte sanningen, att färg inte gör en människa till en djävul. Det är hjärtat, själen och sinnet som definierar en människa. Malcolm X var en stor tänkare och en ännu större vän. Jag skulle kanske aldrig ha blivit muslim om det inte varit för Malcolm. Om jag kunnat gå tillbaka och göra om det skulle jag aldrig ha vänt honom ryggen.”

”Ett fel är lika stort som den som begår det” lyder ett spanskt ordspråk som möjligen vägs upp av ordspråket som lyder ”Gott omdöme kommer av erfarenhet, och erfarenhet – den kommer av dåligt omdöme.” Muhammad Alis misstag var att avvisa Malcolm X och såret blev djupare av att senare i livet upptäcka att Malcolm hade rätt. Hans storhet ligger dock i att erkänna sitt misstag och inte förhärda i stolthet och arrogans.

Muhammad Ali fick uppleva många sammandrabbningar som går till idrottshistorien som de mest dramatiska, brutala och underhållande matcherna någonsin. Titelmatchen mot Sonny Liston, mötena med Joe Frazier, ”Thrilla in Manilla” inte minst där de båda boxarna pressade sig själva till den yttersta grad att båda erkänner att de aldrig varit så nära döden som då. Mötet mot George Foreman, ”Rumble in the jungle” där han på sin boxningsålders höst återtar titeln helt otippad precis som vid sin första titelmatch mot Sonny Liston.

Muhammad Ali själv säger att sjukdomen (Parkinson) varit den största utmanaren. Sett i backspegeln och i ett vidare mänskligt perspektiv så vill jag framhålla giganternas sammandrabbning – det sorgliga avskedet mellan honom och Malcolm X – som legendens största match. Det var en förlorad match i livet där det inte gick att få en returmatch därför att stolthet och hybris stängt varje väg mot försoning medan det ännu fanns tid.

En klok människa lär sig av sina egna misstag, en klokare människa lär sig av andras, men den vise studerar historien och lär sig av mänsklighetens. Må vi aldrig bli bländade av glansen från vår egen storhet.

Hussein Hamad

Hussein Hamad är en 25-årig gymnasielärare i svenska och blivande gymnasielärare i psykologi. Sedan 2 år tillbaka är han projektledare för det antirasistiska ungdomsprojektet "Under ytan - Är vi alla små" som erbjuder kostnadsfria workshops och seminarier för främst gymnasieskolor. Han är även redaktör och ansvarig utgivare för islamofobi.nu. Obotligt förälskad i rysk litteratur (Gogol, Tolstoj, Dostojevskij) och klassiker överhuvudtaget. När han inte har böckerna i handen har han spelkontrollen och spelar Fifa. När han inte heter Hussein Hamad är det hans poetiske tvillingbror, alter egot "Poeten från Levanten" som tar över hans kropp.