Västerlandet som glömt att lägga sig på divanen!

I kölvattnet av den senaste tidens harmlösa slakt av verksamma muslimska politiker är det synnerligt påtagligt hur vi muslimer svävandes i ovisshetens karga gränsland försöker hitta förklaringsmodeller till vad som faktiskt hänt. Meningsmotståndare har tidigare missvisande använt sig av begreppet systemkollaps, i samband med det rådande politiska klimatet gör sig användningen av ordet rättvisa. Det är en naturlig konsekvens av den koloniala rasistiska diskursen att de utsatta folken inte besitter verktygen för att göra upp med förtrycket. Istället får man pröva sig fram a la ”trial and error”. I Chimamanda Addichies En halv gul sol finner vi en passage som sammanfattar detta på ett bra sätt: ”Den stora tragedin med vår postkoloniala värld är inte det faktum att ingen fäste sig vid om majoriteten av folket ville ha den här nya världen, utan att majoriteten av folket inte har fått de redskap som behövs för att kunna reda sig i den nya världen”.

Den mediala rapporteringen och majoritetssamhällets hantering av Kaplan och därefter, knappt innan tryckmaskinernas bläck hunnit torka, Yasri Khan får mig att erinra mig ett utdrag ur Michael Azars förord till Fanons Svart hud vita masker:

”I den kolonialistiska rasismens diskurs reduceras de koloniserade till en given essens. Diskrepansen mellan uttryck och identitet, mellan handling och väsen, upphävs. Eftersom den svarta människans identitet är given a priori blir hennes faktiska verksamhet ointressant: goda handlingar reduceras till onda (”avsikten var ju ändå naturligtvis ond”), likheter mellan kulturerna till sken (”de försöker härma oss, men kan givetvis aldrig bli som vi”) och vad de än gör blir de den dominerande kulturens syndabockar (ömsom eftersom ”de stjäl våra jobb” eller ”bara ligger hemma och latar sig”; ömsom därför att ”de är så primitiva att de inte förstår hur samhället fungerar” och ömsom därför att ”de manipulerar oss och försöker ta över.”)

Utifrån denna diskursiva häxjakt spelar det ingen roll vad broder Mehmet Kaplan faktiskt står för, det är vitas ”perceptual set” och hur de upplever situationen som anses vara ett mått för sanningen. Det blir väldigt tydligt i fallet med broder Yasri Khan när han tydligt visar att han faktiskt hälsar, men att han hälsar på ett annorlunda sätt. Något som den etnocentriska och eurocentriska förblindade reportern inte vill förstå. Hon drar direkt slutsatsen att Yasri Khans agerande representerar patriarkala normer, och följaktligen: hur kan han då kandidera till partistyrelsen för ett feministiskt parti som utmanar de patriarkala normerna? Denna perceptuella inställning i hur man tar in ”nya” intryck, erfarenheter och kunskap har vi sett flera gånger. Det finns en inbyggd ”confirmation bias” i Europas kunskapstradition som upprätthålls av en kunskapsregim där varje individ som vill ansluta sig till samtalet om islam och muslimer MÅSTE bekräfta majoritetssamhällets övertygelser och slutsatser kring ämnet, annars är denna ”nya kunskap” a priori ovederhäftig och otillförlitlig. Eller, enligt annan utsago, icke-representativ för den muslimska gruppen i helhet utan utgör endast ett undantag.

Västerlandet lider av en social fobi där varje kontakt med islam och muslimer påminner de om ett plågsamt förflutet. Därför gäckar Mehmet Kaplans närvaro det vita majoritetssamhället, det vita medvetandet fylls av ångest vid varje interaktion med muslimen och vill avlägsna ”objektet” som triggar igång denna ångest. Denna dissonans, mellan uttryck och identitet (”omöjligt att vara lojal och hederlig samtidigt som man är muslim”) överbryggar det kristna icke-vita samhället genom att luckra upp skillnaden där identiteten är handlingen och handlingen är identiteten. Även om Kaplan vore änglalikt exemplarisk i vartenda agerande skulle detta inte vara tillräckligt, orsaken: hans identitets essens tillåter inte sann uppriktighet. Som det sägs: för de som tror behövs ingen förklaring, för de som inte tror, är ingen förklaring tillräcklig.

Muhammad Asad förklarar orsaken till denna ”dissonans” i det västerländska medvetandet när han i sin bok Islam vid korsvägen säger:

”Många krig mellan nationer har utkämpats och sedan glömts under människans historia och många fiendeskaper har vänts i vänskap. Men det onda som korstågen orsakade begränsades inte till väpnad kamp, det var först och främst ett intellektuellt ont. Den första stora sammandrabbningen mellan ett enat Europa å ena sidan och islam å den andra, nämligen korstågen, sammanföll med den europeiska civilisationens begynnelse. […] Det var korstågen först och främst som bestämde den europeiska attityden till islam för många århundraden framåt. Korstågen var avgörande eftersom de inföll under Europas barndomstid, en period när dess särskilda drag tog form och hävdade sig för första gången och det fortfarande var under utveckling. Liksom för individer är det också i länder så att den tidiga barndomens intryck blir kvar medvetet eller omedvetet genom det senare livet.”

Europa har med andra ord en utebliven psykoanalytisk behandling den struntat i att gå på. En divan som stått tom och en terapeut som väntat på att få hela en civilisations sargade medvetande. Konsekvenserna av detta har blivit ödesdigra för mänskligheten, i synnerhet för de muslimska minoriteter som sedan länge bosatt sig i väst. Detta Europa som, Fanon säger i Jordens fördömda, alltid pratar om människan, men det enda vi sett av detta prat om människan är att vi i denna definition exkluderats från det allmängiltiga i att vara människa. Detta honungslena tal om människan verkar istället för att vara humanistisk unversialism snarare vara en kapitalistisk eurocentrism. ”Detta Europa har alltid haft ordet människan på läpparna och ständigt bedyrat att det bekymrade sig endast om människan. Men vi vet idag med vilka lidanden mänskligheten fått betala för envar av den europeiska andens segrar. Nej, kamrater, vi är färdiga med att leka européer. Vi måste hitta på något nytt. … Låt oss försöka skapa den totala människan som Europa inte förmått skapa.” Min förhoppning är att vi fortsätter där Fanons citat slutar. Det får vara nog med oräkneliga försök att tvinga sig in i vitas lek, låt Europa ha sin sandlåda för sig själva, eller göra upp med sitt förflutna och sluta strunta i tidigare uteblivna psykoanalytiska sessioner. För det vi ser idag är ett sjukt Europa som i förnekelse rättfärdigar sitt sjukdomsbeteende.

Hussein Hamad

Hussein Hamad är en 25-årig gymnasielärare i svenska och blivande gymnasielärare i psykologi. Sedan 2 år tillbaka är han projektledare för det antirasistiska ungdomsprojektet "Under ytan - Är vi alla små" som erbjuder kostnadsfria workshops och seminarier för främst gymnasieskolor. Han är även redaktör och ansvarig utgivare för islamofobi.nu. Obotligt förälskad i rysk litteratur (Gogol, Tolstoj, Dostojevskij) och klassiker överhuvudtaget. När han inte har böckerna i handen har han spelkontrollen och spelar Fifa. När han inte heter Hussein Hamad är det hans poetiske tvillingbror, alter egot "Poeten från Levanten" som tar över hans kropp.