Revenge of the outlaws.

full_perry_kretz_1

Södra Bronx 1971. Så fort du passerat över east river, möts du en syn som skulle fått Faraos hår att bli vitt. Nedbrunna och förstörda hus påminner om en krigszon snarare än landets finansiella huvudstad. Polissirener ringer som fågelkvitter i en regnskog. Socialtjänsten var obetald semester, på obestämd tid. Världen var en fjärran timmes bilfärd från ‘Wall streets’ polerade gator. Här är Turbans, Savage nomads, Javelins och ett hundratals andra gäng i ett ändlöst krig med varandra. Krigsbytet är mark, makt och kontroll över den läckra droghandeln. Tiderna då järnrör, knivar och machetes var de utvalda stridsmedlen är sedan länge över. Idag gäller det istället att rensa undan fienden. Skjuta, spränga, släcka ner hela deras operation ‘by any means necessary’. Varje natt tar nya unga stackare en kö lapp till bårhuset, stackare som inte haft uppsikt över spelets regler, bott på fel sida av gatan, köpt mjölk från fel butik, hälsat på fel moster bara 100 meter ner för gatan. Ta-över-din-fiendes-territorium-innan-han-tar-ditt är spelets namn, och ett gäng som kan spela det spelet väl är ‘The Black Spades’. Ökända för sin brutalitet och styrka, deras medlemsantal översteg alla andra gängens på Bronxs och New Yorks gator.

devastation

På en helt vanlig dag i slutet av 1971 får Benjamin “Yellow Benjy” Melendez, president för gänget ‘Ghetto brothers’ höra att Black Spades, Seven immortals och några andra gäng är på väg mot deras territorium. Dom är ute efter ett annat gäng som rörde sig i deras område. ett gäng som dom har en allians med. Benjamin kontaktar sin vice president, Carlos “Karate Charlie” Suarez och informerar honom om läget. Dom bestämmer sig för att försöka lugna ner stämningen och skapa försoning mellan rivalerna. Men dom måste agera snabbt då angriparna kan vara här när som helst! Någon måste snabbt ut och möta upp dom. Benjamin beslutar att skicka ut deras nyutnämnda officiella fredsmäklare, Cornell “Black Benjy” Benjamin. ingen annan man är mer lämpad för det här jobbet. Snabbt åker Cornell och några av de yngre ghetto brothers medlemmarna för att möta upp dom angripande gängen. Väl framme möts dom av ett hav av krigare beväpnade till tänderna, höga, fulla och stridslystna. Cornell reste sina händer för att visa att dom kommit i fredliga syften, att dom var där för att försona och för att rädda liv. Men mobben var för stor. En av gärningsmännen tog fram en machete och började svinga. Fredssamtalet misslyckades och Cornell miste sitt liv på plats.

black-benji

När nyheten om Cornells död nåde Carlos och Benjamin, bröt ett helvete ut. Hur kunde dom mörda en av deras, hur kunde dom mörda Cornell! Ilskan spred sig snabbt till medlemmar i andra gäng som kände honom och som hade bra relation till honom och till Ghetto brothers. Cornell var en älskad person. Han var godhjärtad, klipsk och hjälpsam. Just innan hans död hade han påbörjat en ny drogfri och positiv start på livet. Han hade återupptagit sina studier och brukade uppmana de yngre barnen på gatan att undvika de misstag han själv gjort. För detta var han respekterad och omtyckt av stora och små i hela området. det är inte konstigt att reaktionerna på hans död blir så starka. Fönster krossas, bilar slås sönder och antänds, natthimlen lyser upp och brandmännen jobbar extra skift. Ett kommande blodbad är oundvikligt. Carlos ‘Karate Charlie’, som även är en veteran från Vietnam kriget, går in i “John Matrix commando-mode”. Han kallar på varenda ‘Ghetto Brothers’ medlem i varenda del av stan. Var och en besvarar kallet med nöje. Det är dags för hämnd. Benjamin är minst lika arg men något mer tveksam. Han föreslår att han och dom går och träffar Cornells mamma först, Carlos går med på det och dom åker till henne på momangen. Dom båda kramar och hälsar på henne. Sedan säger Carlos: – “Oroa dig inte min mor. Cornells mördare kommer att få betala. Vi har en samlat arme utanför och det kommer att bli ett krig!”
– “Krig?” svarar Cornells mamma.
– “Carlos, min son dog för fred inte för krig.”
Orden träffar som en pil rakt i hjärtat på ‘Karate Charlie’. Han blir yr, allt blir suddigt framför ögonen. Dom lämnar henne efter ett tag och går ut på gatan där det kryllar av journalister. Journalister som fått nys om händelsen och tagit sig över bron in till södra Bronx för att fånga ett hett scoop, för att spela in krigsförklaringen direkt från källan. – “Vad kommer Ghetto Brothers att göra?” – “Hur kommer ni att besvara dom andra gängen?” – “När kommer hämnden att ske?” Frågorna haglar över Benjamin och Carlos som fortfarande inte återhämtat sig än. Dom båda tittar på varandra…

…men vänta ett tag! Innan jag går vidare behöver vi ta reda på hur vi ens hamnade här? När började krigen på gatorna egentligen och vem sköt det första skottet? För att få svar på detta backar vi tillbaka till 60-talet, till decenniet innan kärleken tog sin skönhetssömn. En annan typ av strid var då högaktuell i de USAs ghetton, nämligen civilrättsrörelsen. Kriminell aktivitet var ändå populärt på den tiden, men inte populärare än civilrättsledarna och deras organisationer Malcolm X Martin Luther King jr, Svarta pantrarna, NAACP. Som enorma tåg utan bromsspak färdades dom fram längs gatorna, med miljontals försummade stackare bakom sig. Bedjandes, nej krävandes rättigheter dom eller deras förfäder aldrig sett. 98 år hade passerat sedan Emancipationsproklamationen under Abraham Lincolns presidentskap, och det såg ut som om den svarta underklassen äntligen skulle få försoning. Antingen försoning eller revolution. Civilrättsrörelsen och även andra utmanande politiska rörelser, hade fram till 60-talet nått höjder som fått deras motståndare att bli oroliga på riktigt. Så en efter en blev varje ikon av hopp mördad eller inlåst, och deras organisationer slogs i spillror. Mordet på varje symbol av hopp; John F Kennedy, Martin Luther King jr, Malcolm X och ett flertal andra blev ett meddelande till de som hakat på deras tåg; att den dröm dom lovat aldrig skulle gå i uppfyllelse.

Civilrättsrörelsen USA 60-Talet

70-talet närmade sig nu och orättvisorna i de Amerikanska ghetton var fortfarande många. Utan ett dugligt ledarskap blev det omöjligt att organisera de unga, den nu besvikna generationen. De fick en mer cynisk syn på tillvaron. Energin skiftade fokus och riktning. Drogerna dränkte landets ghetton, och med sig hämtade dom ny typ av blodiga konflikter. I södra Bronx fanns en grupp av just dessa besvikna killar. Inspirerade av ovan nämnda civilrättskämpar, inte minst Malcolm X, hade de gått ihop och engagerat sig positivt i sitt samhälle. Städat på gatorna, spridit kunskap till invånarna och hjälpt drogmissbrukare ur sitt elände. Men när framtidstron slocknade, startade den kriminella bana. De beväpnade sig, sålde droger och satt en “patch” på ryggen. En patch som löd “Black Spades”. Just precis, dessa Black Spades.

Hoppets låga hade inte slocknat. Den hade stulits för att tända eld på lågorna som kom att blossa upp gängkrigen på gatorna. Ett av vilka vi nu hamnat i idag.

Med ansiktsuttryck som rådjur i helljus står journalisterna fortfarande och inväntar Carlos och Benjamins svar. Vad ska dom säga? Hur ska dom svara? Ska dom sticka ut sin bröstkorg och lyfta på hakan, visa alla att ingen kan leka med Ghetto Brothers medlemmar? Eller skulle dom säga att dom backar undan, låta alla se vilka fegisar dom är som låter deras broders död gå ohämnad? Svaret dom till slut ger som en chock. Dom ska etablera fred säger dom. “Fred är vad vi skickade ut Cornell för och fred är vad han dog för.” Så fort Journalisterna hör detta slutar dom skriva. Dom stänger igen sina skrivblock, packar ihop sin utrustning och kör tillbaka hem över bron med hängande underläpp.
– “Ser du Charlie” säger Benjamin.
– “Så fort vi slutar döda varandra så är vi helt plötsligt inte intressanta längre.”

benji-carlos

Några dagar senare kallar Ghetto brothers på alla gäng i Bronx till ett stort möte i “Hoe avenue boys club”. Ett möte som kommer att gå ner i New Yorks historia. Presidenter vicepresidenter och andra representanter för gängen svarar tveksamt på inbjudan och kommer. Även de som låg bakom mordet på Cornell dyker upp. Polisen, som inte lyckats hejda de eskalerande konflikterna, även inne i möteslokalen. Innan mötet börjar ställer sig Carlos ‘Karate Charlie’ upp och ber polisen lämna lokalen. Om dom inte går finns det inget att tala om här säger han. Polisen går ut och kvar sitter ledarskapet för varenda ett av Bronxs mest mytomspunna och skoningslösa gäng. Ett enda felsteg, en felsägningen, en oaktsam blick, och lokalen förvandlas till ett blodbad.

97270059

Mötet går bra. Bättre än vad alla hade tänkt sig. Det varar i flera timmar. Alla får komma till tals. Alla får chansen att släppa ut den frustration dom bär på. Stämningen hettar till ibland, men blir aldrig fysisk. Tidigare tvister och dispyter löses upp.
– ‘…det är inte whitey(den vita överklassen i New York) som bor här i dessa förstörda hus, det är inte dom som bor här utan vatten och fungerande värme. det är vi som bor här, så därför är det vi som måste förbättra våra förhållanden själva’ Säger en av gängmedlemmarna.
Flera timmar senare når mötet ett positivt resultat. Alla närvarande är överens om att det sanslösa dödandet måste få ett slut. Det skadar alla och bringar ingen nytta. Dom formar ett avtal som alla aktiva gäng måste hålla sig till och en fred etableras till alla parters glädje. Stämningen är euforisk och känns av i hela Bronx, som en endorfin-kick på en Eid morgon.

peace

Freden blev en succé, och ledde till många positiva resultat i området och även i resten av landet. Kriminaliteten eller drogerna lämnade inte gatorna för gott. Men dess förekomst sjönk kraftigt de kommande åren. Positiva budskap om självrespekt, och social frigörelse spred sig i området. Grupper som ‘Young lords’ och ‘Svarta Pantrarna’(det som fanns kvar av dom) fick ett något ökat medlems antal kommande åren. Kvällsskolor fyllde sina lektionssalar och heroinlangarna hade inte råd att köra lika fräscha bilar längre.

En av de överenskommelserna på fredsavtalet var fri rörlighet för invånarna i Bronx mellan de olika gängens territorier. Tidigare kunde även personer utan gäng tillhörighet råka illa ut om dom påträffades på “fel” territorium. Men efter mötet kunde alla besöka varje del av Bronx utan större problem. Detta ledde till inte bara som tidigare nämnt, tillväxt i intellektuell medvetenhet, utan även uppkomsten av en ny form av kultur. En kultur som grundades i Bronx av dess invånare för dess invånare. Det som vi alla känner till idag som “Hiphop” uppstod som ett av de direkta resultaten av denna fred. 70-talets Södra bronx var epicentrum för detta fenomen som kom att sprida sig över resten av världen som eld i en torr skog. Plötsligt blev omvärlden nyfikna på området igen. Alla ville imitera dom. Modet ändrades. Bland annat fick de livlösa patcharna gängen hade på ryggen en uppiffning. Kevin Donovan som bar titeln “Warlord” för Black Spades, vittnade om fredsmötet i Hoe Avenue. Han var en av dom vars perspektiv förändrades i samband med detta, och genomgick en re-make som skulle gjort Ricki Lake grön av avund. Efter mötet tar han ett livsavgörande beslut. Det är dags för förändring, och Black Spades ska inte lämnas bakom. Han ändrade namnet från ‘The Black Spades’ till ‘The Zulu Nation’. Han själv bytte namn till ‘Afrika Bambaataa’, och resten är historia. Flera av de andra gängmedlemmarna genomgick en liknande förändring. Dom utbildade sig. Byggde upp och tog tillbaka sina samhällen och förbättrade situationen för dess invånare. Vissa av dom fick beslutsfattande positioner i staden, skolorna och andra officiella befattningar.

1988

Vare sig du är intresserad av hiphop eller inte så är det ingen tvekan om att du hört talas om det, eller blivit påverkad av den kulturen på något sätt. Speciellt om du är rasifierad och/eller uppvuxen i en förort någonstans i den vita världen. Det är inte själva uppkomsten av hiphop kulturen som var den stora segern som freden gav upphov till. Det var själva förekomsten av en produkt, ett fenomen, en kultur som spred sig och gick ner i historieböckerna. Om vi ställer oss frågan; hur hade vi idag påverkats ifall gängen i södra Bronx gått ut i krig och lämnat hundratals döda kroppar på gatorna. Hade det ens haft någon påverkan på oss här i Sverige idag? Fredsavtalet vid ‘Hoe Avenue boys club’ 1971 var inte bara en historisk vinst för invånarna i Bronx. Det var en vinst för alla världens rasifierade ungdomar som lever i utkanten av vita majoritetssamhällen. Det var ett bevis på att även dom kan sätta sin prägel på omvärlden och gå ner i historien. Det var ett bevis på 70-talet, vår tid och kommande generationers. Det är en nagel i ögat på alla de som kämpar för deras undergång och gör en vinst på kuppen.

alf02_caldenby_05hammarkullen-c

Idag kan jag höra hur ungdomar klagar. Jag hör dom säga att dom är dömda att misslyckas. Att alla chanser till lycka stängs igen innan dom ens försökt gå in. Att de enda dörrarna som bjuder in dom är fängelsecellernas. Att deras enda lagliga framtid ligger mellan att stå framför bandet på Volvo eller stekplattan på McDonalds. Men varför är det så? Varför ser dom ner på sin egen spegelbild. Varför avskyr dom det ansikte som ser tillbaka på dom? “Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker, så länge jag kommer från _____ kommer jag aldrig nå någon vart.’ är ett populärt citat som cirkulerar bland ungdomar i svenska förorter. Vem har sagt det? och varför låter dom någon annan exploatera d hjärna och talang på det viset?

Ungdomarna i södra Bronx på 70-talet hade mycket, mycket mindre att se fram emot. Men efter gäng-freden insåg dom något som ord har svårt att måla upp. Något som jag vill att du också ska inse. Ja precis du som läser dessa bokstäver framför dig. Dom insåg att framgång får sitt bränsle från platsen där skönhet vilar; insidan. Dom slutade bry sig om vad omvärlden tyckte om dom. Slutade se upp till Manhattan och den vita överklassens “paradis” med längtansfulla ögon. Dom vände blicken inåt, insåg sitt egna värde och byggde sina egna palats…

Sami Noor