Vad innebär det att hävda ”sin rätt”?

Att kunna hävda sin rätt med stöd från lagen är utan tvekan nödvändigt vid exempelvis en rasistisk situation där en muslimsk kvinna blir nekad anställning på grund av att hon bär hijab. Diskrimineringslagarna eller andra lagar som stiftats för jämlikhet finns för att skydda minoriteter och med all rätt hänvisar olika minoritetsgrupper till lagarna för att kunna leva (någorlunda) på lika villkor i ett samhälle där de är underordnade majoritetsbefolkningen. Men vad gör hänvisningen till lagen med oss när den inte bara är aktuell i rättsfall utan också blir bland det främsta argumentet i diskursen om att exempelvis kunna klä sig hur man vill (läs i hijab)? Jag menar att det är tre aspekter som hamnat i skymundan när vi samtalar om våra fri-och rättigheter, det vill säga vad man har rätt till som utgångspunkt i kampen för jämlikhet och antirasism. Artikeln avser inte att värdera om det är rätt eller fel att använda den här typen av argumentation utan kan betraktas som ett bidrag för reflektion.

Den första aspekten som jag menar inte reflekterats kring tillräckligt är att meningen jag har rätt till riskerar att låsa den berörda gruppen men också majoritetsbefolkningens uppfattning om lagen som måttstock för rättvisa. Vi vet att det är omöjligt för oss att konsekvent hänvisa till lagen eftersom lagen inte alltid skyddar vår rätt. Ett tydligt exempel är idrottsfrågan på Al-Azharskolan. När könsuppdelade idrottslektioner visade sig ske helt enligt lag säger Gustav Fridolin som utbildningsminister att han ska ”göra de justeringar som krävs” för att ändra detta. Används jag har rätt till som utgångspunkt i kampen, är vi med och reproducerar en tredje part (lagen) som ska få avgöra när vi har rätt till existens på våra villkor och när vi inte har det. Lagarna ändras i tid och rum vilket resulterar i att existensen på våra villkor också kommer att göra det. En fråga som blir nödvändigt att ställa är om vi accepterar spelets premisser?

Den andra aspekten är funderingen om det är praktiskt möjligt att mobilisera kring en jämlikhetsfråga med fri- och rättighetslagar, det vill säga vad man har rätt till, som utgångspunkt? Det talas om rättigheters baksida som bland annat professor Masoud Kamali uppmärksammar, där han menar att mänskliga rättigheter handlar om att först kunna bevisa att man är människa. Hur är det möjligt för en avhumaniserad grupp, det vill säga en grupp som betraktas som icke-personer, att använda sig av mänskliga rättigheter eller ett lands specifika skyddslagar som verktyg för den antirasistiska kampen när man samtidigt positioneras som icke-personer eller inte svenskar nog för dessa rättigheter och lagar? Det handlar alltså inte om rättigheters eller lagars vara eller icke-vara utan om när man betraktas som människa eller svensk nog för att kunna inkluderas dessa. Vad gör det med ens status som människa att bli fråntagen sina mänskliga rättigheter, och sedan kräva tillbaka dem inför en döv majoritet?

Den tredje aspekten är vad jag har rätt till delvis bidragit till den antirasistiska kampen. Det är omöjligt att förneka att man kunnat driva frågor för social jämlikhet genom att hänvisa till vad man har rätt till i kampen. Det som jag menar funderats lite på är att den eurocentriska konstruktionen av hur världen är beskaffad (ontologi) är det som möjliggör den rasistiska maktstrukturens existens. Utmanar inte den antirasistiska kampen den eurocentriska ontologin utan bara resultatet av det blir kampen för social jämlikhet en kamp som behåller strukturen men som räddar individen. Ett exempel kan vara en syster i hijab som nekas jobb på grund av sitt religiösa plagg och som därefter hävdar sin rätt till jobb och får ett jobb genom kvotering. Det problematiska och som måste bekämpas är inte bara den rasistiska maktstrukturen som i våra ögon varit anledningen till systerns situation, utan ontologin som möjliggjort maktstrukturens existens. Jag har rätt till kan därför, i det här fallet, inte handla om att vara för kvotering av icke-vita när den vita normen fortfarande kvarstår. Enskilda personer kommer med glädje kunna fått jobb via kvotering men den sociala jämlikheten är långt borta.

Dessa tre aspekter avser som tidigare nämnts, inte avgöra vad som är rätt eller fel när jag har rätt till används som utgångspunkt i kampen för jämlikhet och antirasism utan endast tänkt bidra till reflektion som man gärna får hålla med om eller inte hålla med om.

Noor Nassef är lärarstudent.

Gästskribent