Tacksamhetsskuld

Många gånger hör man icke-vita uttrycka sin tacksamhet till vita för att de själva eller för att ens föräldrar flytt från förtryck, krig och misär och kommit till ett land som Sverige. Men vad för sorts tacksamhet finns det att känna när ens levnadsstandard ser ut som den gör, när man får lågt avlönade jobb och när ens utbildning, meriter och allt man hade i bagaget nollställs? Och när man dagligen tacklas med den strukturella diskrimineringen och förtrycket i vårt samhälle och måste kämpa dubbelt så hårt som alla andra?

Dagligen arbetar vi hårt, sliter mer än alla andra, bidrar till samhället som alla andra och behandlas inte som mänskliga varelser och våra grundläggande rättigheter tillgodoses inte. Men trots det lider man av en tacksamhetsskuld och känner ett behov att ständigt visa tacksamhet till vita och det är en form av ett mindervärdeskomplex som drabbat våra sinnen. Visserligen faller det inga bomber över oss, men det sker dagligen ett fysiskt och psykiskt våld mot våra kroppar där vi utsätts för ett systematiskt förtryck från det vita majoritetssamhället.

Som Malcolm X sade, “Four hundred years the white man has had his foot-long knife in the black man’s back – and now the white man starts to wiggle the knife out, maybe six inches! The black man’s supposed to be grateful? Why, if the white man jerked the knife out, it’s still going to leave a scar!”

Hur kan vi egentligen känna ett behov av att visa tacksamhet till vita och hur kan vi acceptera situationen vi lever i när rasismen och islamofobin som dagligen drabbar oss blivit så pass påtaglig att man inte kan praktisera sin religion och synas i det offentliga? För vi har internaliserat förtrycket mot oss så mycket att vi till slut accepterat vår situation och tror att vi inte förtjänar få det bättre ställt. Vi lider av ett mindervärdeskomplex. Därav anledningen till att man börjar betrakta sina medborgerliga rättigheter som något sekundärt och inte tror sig förtjäna bättre och känner att man konstant måste visa tacksamhet till det vita majoritetssamhället.

Man tror sig ha det tillräckligt bra ställt och kräver därför inte mer. Det är viktigt att vi känner till vårt värde och att vi inte låter oss degraderas som andra klassens medborgare och att vi inser att vi har all rätt till att åtnjuta samma rättigheter och möjligheter som vita.

Vi kan inte börja organisera oss mot rasismen förrän vi börjar vakna upp själva och inser vårt värde, som Malcolm X sa så krävs det att väcka upp folket för att ta till sig handling, väcka folket tills de börjar känna till sin egen värdighet. För vi förtjänar få det bättre ställt. När vi väl insett vårt värde, avkoloniserat och befriat vårt sinne från vårt mindervärdeskomplex det är först då vi kan börja ta till oss handlingar och börja ställa krav på majoritetssamhället och se till att de inte behandlar oss som andra klassens medborgare. För vi har all rätt till att kunna leva som vilka samhällsmedborgare som helst vars rättigheter inte åsidosätts och undermineras.

Det rör sig om självklara saker och vi har ingen skyldighet till att uttrycka vår tacksamhet för något som är så pass självklart och vi behöver inte ge majoritetssamhället en klapp på axeln så fort de börjar behandla oss som mänskliga varelser.

 

Jasmin Ismail

Jasmin Ismail är en 20-årig student som brinner för mänskliga rättigheter och rättvisa. Hon har sedan barnsben drömt om att bidra till en förändring i världen och framförallt i rättsväsendet, och hon inspireras av muslimska människorättsaktivister som Malcolm X.