Människan och subjektiviteten

I många av Frantz Fanons litterära bidrag är relationen mellan den kolonialiserade och kolonisatören det centrala att förhålla sig till i en frigörelse. Frigörelsen blir inte aktuell förrän det skapas en medvetenhet hos den kolonialiserade om att hon är kolonialiserad (av kolonisatörerna) och därefter en vilja om en ny situation där hon kan bli till som människa bortom kolonisatörens ramverk. Relationen mellan den kolonialiserade och kolonisatören kan beskrivas som ett möte där den kolonialiserade blir till i relation till kolonisatören och där kolonisatören blir till i relation till den kolonialiserade – de förutsätter således varandra.

Den överordnade positionen som kolonisatören intar gör honom till ett subjekt och han betraktas därmed också som människa medan den underordnade positionen som den kolonialiserade tvingas till, gör henne till ett objekt och hon betraktas därmed också som en icke-människa. I en samtid där människor fortfarande orienterar sig i en värld som politiskt, ekonomiskt, kulturellt och psykologiskt präglas av kolonialismens era reproduceras på motsvarande sätt relationen mellan subjekt och objekt.

Framställningen av den Andre och föreställningen om henne (som under kolonialismens era var den kolonialiserade och i dagsläget är den icke-vita) grundar sig i att hon betraktas som ett objekt där de egenskaper och handlingar hon tillskrivs likaså förstärker hennes ställning som objekt. Vitheten som skapat henne och som möjliggjort sin egen existens på bekostnad av hennes, uppfattas sålunda som hennes motsats och därmed också som subjekt. Subjektspositionen som vita intar och objektspositionen som icke-vita tvingas till medför givetvis konsekvenser för icke-vitas frigörelseprocess. Så fort det skrapas på ytan inser man att relationen mellan subjekt och objekt är infekterad. Bland de viktigaste frågor att brottas med är vad för handlingsutrymme icke-vita, inte minst muslimer, får i sammanhang där relationen mellan subjekt och objekt inte längre bara förutsätter varandra utan även sig självt? En tydlig gestaltning av det fenomenet är att vita orienterar sig som subjekt bärandes på objektiva föreställningar medan icke-vita orienterar sig som objekt bärandes på subjektiva föreställningar. Det innebär att det finns en korrelation mellan vita som subjekt och deras erfarenheter, åsikter och kunskaper som objektiva samt en korrelation mellan icke-vita som objekt och deras erfarenheter, åsikter och kunskaper som subjektiva.

Utifrån denna problematik kan man urskilja två lösningar att fokusera på vad gäller icke-vitas frigörelseprocess. 1. Att finna strategier för att få icke-vitas erfarenheter, åsikter och kunskaper att betraktas som objektiva för att sedan bli till som subjekt eller 2. att finna strategier för muslimskt eller annat icke-vitt subjektivitetsskapande som i sin tur leder till att icke-vitas erfarenheter, åsikter och kunskaper betraktas som objektiva. Det förstnämnda riskerar att reproducera icke-vitas beroendeställning till vita då det egentligen innebär att icke-vita söker validering hos vita för att få sina erfarenheter, åsikter och kunskaper godkända. Medan det sistnämnda visar på icke-vitas vilja att göra sig fri från beroendeställningen till vita och göra sig själva till subjekt och därmed också till människa bortom vitas ramverk.

Noor Nassef

24 års erfarenhet av livet. Befinner sig gärna utanför boxen där tanken är fri. Lärare som själv älskar att lära. Har underjordiska rötter som sträcker sig från Nord till Syd.