EU-domstol om slöjan

Telefonen ringer, jag känner inte igen numret, jag har försovit mig till jobbet, jag vill inte svara, min första tanke är att det är säkert jobb-relaterat, jag tar det när jag kommer till jobbet viskar jag till mig själv.

Men jag svarar när det inte slutar ringa, och det blir ett samtal som påminner mig om när syster Rona sa: hur lagen är skriven av dem och är till för dem, och hur vi är i princip lag-lösa.

Detta blir ett samtal som påminner mig om hur vi lever i en värld där vi återigen ses som objekt som inte har kapaciteten till att fatta egna beslut.

I en värld där vår möjlighet till att kunna försörja oss begränsas, för vi är återigen muslimer med ett visst plagg på

I en värld där vi ses som andra klassens medborgare,

I en värld där våra kroppar är alltid politiska

I en värld där frågan är inte huruvida jag är en bra pedagog eller hur jag skall undervisa ungdomarna på bästa möjliga sätt

Utan i en värld där frågan är: hur förtryckande min slöja är

I en värld där andra som aldrig skulle klara av att sätta sig i mina skor, som aldrig skulle förstå hur det är att vara jag, som aldrig skulle förstå hur det är att vara en svart muslimsk kvinna i ett vitt västerländsk samhälle, ska få sätta dagordning där ras:ismen fortsätter att rättfärdigas

I en värld där historierna blir allt flera

Med samma berättare

Med samma åskådare

Med samma gärningsmän

Om och om igen

Där besattheten av att av-avslöja den beslöjade kvinnan fortsätter att normaliseras

Och helt plötsligt går det upp för mig. De har debatterat vår existens, de har problematiserat vår existens och min ursäkt är att jag inte har hunnit organisera mig. För jag har varit för upptagen med jobbet, jag har varit för upptagen med plugget, samtidigt som de har debatterat min existens och problematiserat den

Och idag var det återigen en påminnelse för mig, inte en chock eller förvåning

Utan ilska och en påminnelse om att vi behöver organisera oss

I en värld där våra systrar Samira Achbita och Asma Bougnaoui modigt stod upp och kämpade och fortsätter kämpa för sin rätt till sin kropp: var idag en påminnelse om när kampen inte får bli beroende av dem:

som har den som en hobby, som har privilegiet till att få välja och kan fritt lämna den när de vill.

Igår var en påminnelse om att vi behöver organisera oss syskon, vi behöver skapa oss och fokusera på oss själva!

Ramlaa Abdullaahi, lärarstudent

Ramlaa Abdullahi