Islamofobi eller brist på vetenskaplig stringens?

De senaste dagarnas turer kring MSB-rapporten om Muslimska brödraskapets förmenta infiltration av svenska institutioner har väl inte undgått någon. Eftersom kritiken mot rapporten framförallt bestått i en uppgörelse med dess undermåliga vetenskapliga kvalitet, bör man kanske fråga sig var gränsen egentligen går mellan uppriktigt menad kritik mot islam/muslimer och islamofobi. Därom tvista tyckarna, nämligen.

I den ena ringhörnan har vi sådana som menar att all kritik mot islam är befogad och att islamofobi bör skrotas som begrepp. I den andra hörnan har vi sådana som inte kan se skillnad på en icke-troendes genuina motvilja till vissa aspekter av religionen och en xenofobs irrationella fördomar. Att göra en distinktion är inte alltid lätt. Man hamnar i samma problematiska läge vid analyser av antisemitism: vad skiljer genuin kritik mot exempelvis Israels krigspolitik från antisemitism? Jag ska inte försöka mig på att presentera en tydlig skiljelinje, men jag tror att de flesta torde kunna vara överens om att kritikens verklighetsförankring ofta är en god fingervisning. Så om man kritiserar Israels senaste krig i Gaza baserat på exempelvis FN:s rapporter om antalet dödsoffer finns där en legitimitet som helt saknas ifall kritiken baseras på innehållet i Sions vises protokoll. Samma sak borde gälla för islam. Om kritiken är verklighetsfrånvänd och luktar konspirationsteori – vilket idén om att viktiga delar av svenska samhället infiltrerats av en kuslig muslimsk världsorganisation gör – bör man kanske ställa sig frågan om det inte i själva verket rör sig om islamofobi. Men riktigt så enkelt är det inte. Som vi sett uppkommer ett annat problem. Hur skiljer vi på islamofobi och rent akademiskt slarv? Även här tänker jag inte presentera en skiljelinje. Jag gör istället motsatsen och rör till det ytterligare genom att ta upp ett annat exempel där det kan vara svårt att göra en bedömning. Jag tänker på Simone de Beauvoir och hennes behandling av islam i Det andra könet.

I hennes bok hittar man omisskännliga exempel på en ganska barnslig essentialisering av muslimer. Hon påstår att världens muslimska kvinnor lever i elände (Beauvoir 2011: s. 190). Det intressanta i sig är egentligen inte detta påstående – hur magstarkt det än är tycks det vara en ganska vanlig uppfattning här i väst – utan hur hon väljer att belägga en sådan uppenbar generalisering. Jo, hon åberopar en av berättelserna ur sagoboken Tusen och en natt. Signifikant är att denna bok på många sätt är mer att betrakta som en del av den västerländska litteraturen. I den muslimska världen har den traditionellt betraktats som vulgär medan den åtnjutit större respekt och haft ett större inflytande i västvärlden tack vare en fransk 1700-talsöversättning. Vad man nu än tycker om bokens litterära värde måste man fråga sig huruvida en sagobok utgör en lämplig referens i sammanhanget.

Sedan har vi hennes påstående att orientaler gillar feta kvinnor och att muslimen åtnjuter stor respekt om han besitter ett stort antal fruar (s. 199). Eftersom hon med dessa påståenden gör anspråk på att omfatta alla muslimer kan jag väl helt enkelt börja med att utgå från mig själv för att avgöra sanningshalten i dem. Det första stämmer väl delvis, jag har inget emot lite kurvor, men med det andra påståendet blir det genast lite besvärligare. Min släkt skulle nog inte längre vilja kännas vid mig om jag plötsligt skulle bli polygamist, då monogami är regel bland bosniska muslimer.

Det finns egentligen mycket mer att säga, men jag avslutar med att belysa hur Beauvoir gör sig skyldig till två av vetenskapens dödssynder: obskurantism och ren självmotsägelse. Hon påstår att kvinnan tilldelades en mycket högre status av det förislamiska arabiska samhället än av det muslimska, och att det var Koranen som sköt denna höga status i sank (s. 82). Påståendet är fräckt redan till att börja med eftersom det är historiskt belagt att just Koranen skänkte kvinnan rättigheter som det förislamiska samhället förvägrat henne, såsom rätten till att ärva. Men det finns ytterligare en detalj som är helt förödande. Det visar sig att Beauvoir försöker föra läsaren bakom ljuset och att hon är medveten om att anklagelsen mot Koranen är felaktig. Hon nämner nämligen (s. 93-94) att araberna ägnade sig åt selektivt barnamord genom att begrava oönskade flickbarn. Därmed skingrar hon alla tvivel om att hon kanske var omedveten om denna förislamiska sedvänja bland araber. Det hon väljer att utelämna är att det var just en förislamisk sedvänja, och att Koranen förbjöd den. Hur kan ett samhälle där kvinnor inte ens erkänns rätten till liv betraktas som kvinnovänligt överhuvudtaget, för att inte tala om överlägset ett samhälle där flickmord betraktas som barbariskt? Kanske är det därför som Beauvoir väljer att utelämna dessa fakta, för att dölja självmotsägelsen.

Var Beauvoir islamofob eller en slarver? Det överlåter jag åt andra att avgöra. Viktigare än hur man väljer att etikettera det hela är att slarvigt skrivna texter om muslimer och islam äntligen börjar granskas. I fallet med MSB:s rapport har det, Gud vare tack, blivit så.

Hamdija Begovic, författare och sociologistudent

 

Referens:

De Beauvoir, Simone (2011). The Second Sex. London: Vintage Books

Hamdija Begovic

Hamdija Begovic är författare och sociologistudent från Örebro. När han inte skriver på sin masteruppsats om Marshall McLuhan eller sin nästa roman tar han gärna en avstickare till favoritstaden Berlin.