Mental frigörelse

I tider som dessa är muslimska kvinnor återigen ett kollektivt offer. Ett sätt att dehumanisera och depravera muslimer uppdateras ständigt och ter sig i nya former. Gränser överskrids och motståndet finns. Sedan finns det även de som upprätthåller strukturer och även de som försöker göra den rättmätig. Med rättmätig så menar jag de som stödjer idén om att muslimska kvinnor är sängvärmare och förtryckta och att den muslimska mannen är aggressiv samt förtryckande.

“Dehumanization of Arabs, for example, was linked to more tolerance for military violence in Arab nations. For African Americans, dehumanization predicted that respondents would have less sympathy when encountered with incidents of injustice and wrongful incarceration. For Hispanic Americans, it meant less support for immigration.”¹

I tider som dessa så har de flesta av oss utrustat sig med defensivt tänkande. För att vara korrekt, ett internaliserat tänkande, i detta fall ett ständigt behov av att ursäkta sig. Exempel, “jag är muslim, men jag är också socionom…” Detta är resultatet av flera århundraden av indoktrinering, ett konstant tjafs från en grupp som ser sig själva som hegemoniska.

I tider som dessa så är det svårt att le, att sätta på tv:n och se att EU- parlamentet släppt ett domstolsbeslut som gör så att muslimska hijab-bärande kvinnor exkluderas från arbetsmarknaden, vem vet hur långt det kan gå. Kommer vi inte få gå till skolor med vår hijab, kommer vi kunna gå till bio eller fika i innerstaden?

I tider som dessa undrar jag varför vi muslimer som bor i väst gör detta, varför måste vi ständigt ursäkta oss? Är vi verkligen FULLSTÄNDIGT fria?


¹Misra, Tanvi. 2015. We’re still dehumanizing others. Citylab. 9 september.

Aeini Kutenbe