Segern kommer när ockupationen fullständigt upphör

Morgonsolen lyste mot den guldiga kupolen i Jerusalem. En stark efterlängtan att be fredagsbönen innanför portarna och bevittna Al-Aqsamoskéns skönhet högg i bröstet. För den 17-åriga jerusalembon Mohammed Sharaf var livet meningslöst om han inte kunde be fritt på moskéns ytor. Han, tillsammans med andra demonstranter, lämnade dagligen hem, familj och arbete för att protestera utanför Al-Aqsas portar. Omedelbart efter fredagsbönens avslut ropade han tillsammans med tusentals demonstranter slagord och begärde att belägringen över Al-Aqsa genast ska upphöra. Den fredagen, efter att han försvarade befrielsen av muslimernas tredje helgedom, fördes hans själ tillbaka till Allah. De utplacerade israeliska bosättarna på sina tak hade i närheten av demonstranterna avfyrat sina vapen mot Mohammed och dödade honom.

Den senaste situationen vid Al-Aqsa grundar sig i sammandrabbningen som skedde den 14 juli då två israeliska soldater dödades och tre palestinska ungdomar avrättades inne i Al-Aqsamoskén. Utan befogenhet stängde därefter ockupationsmakten helgedomen helt i följaktligen tre dagar. När portarna slutligen öppnades mötte jerusalemborna till sin förvåning nyinstallerade elektroniska portar med metalldetektorer och kameror inuti och utanför moskén. De vägrade denna förändring och protesterade därför utanför Al-aqsas portar i tolv dagar innan de segrade och ockupationsmakten tvingades demontera alla installationer som sattes upp efter den 14 juli. Glädjeruset av att efter två veckor äntligen be innanför Al-Aqsas portar byttes hastigt ut med skräck när ockupationsmakten attackerade samt skadade hundratals bedjande med gasbomber, chockgranater och gummikulor.

Många frågar sig varför muslimerna inte bara inträder från de elektroniska portarna? Det är viktigt att understryka att med den oberättigade kontrollen intar belägringen av Al-Aqsa en ny form. Såsom palestiniern tillika professorn Edward Said kritiserar i boken Culture and resistance den återkommande fredsprocessen, som under varje förhandling enbart medfört att belägringen av Palestina intar en ny förpackning och ett nytt omslag. Å andra sidan har palestinier enligt FN:s resolution 3236 fullständig rättighet till självbestämmande, nationellt oberoende, suveränitet samt palestinska flyktingarnas rätt att återvända till sitt hemland. Det är således viktigt att påpeka att den verkliga segern inte uppnås förrän palestiniernas rättigheter tillgodoses och därmed upphävs ockupationen. Även om FN:s resolutioner påvisar att den internationella rätten står på palestiniernas sida, har Israel med sin militära överlägsenhet arrogant förkastat dessa resolutioner. Men trots sin överlägsenhet kunde inte ockupationsmakten möta jerusalembornas motstånd och bekräftade för omvärlden att makten över Al-Aqsa inte tillhör någon annan än palestinierna.

Mohammed Sharaf må inte ha upplevt denna seger men hans död gav tusentals palestinier mod att fortsätta bestrida den illegitima kontrollen över Al-Aqsa och slutligen inträda dess portar lovprisande av Allah fallande ned på knä tacksamma över segern.

Tasnim Raoof

22 år gammal från Malmö. Är utbildad socialpedagog och arbetar på skola. Hon är aktiv i föreningar som arbetar med att opinionsbilda ungdomar om olika samhällsfrågor genom att arrangera aktiviteter och föreläsningar.