Debattörer framställs som förkastliga för att låta islamofobin blomstra

Den 3 juli 2015 skrev 27 kvinnor en artikel på Feministiskt Perspektiv som ett svar på den debatt som var under den sommaren kring förorter i Sverige. Artikeln, som behandlar demoniseringen av svenska förorter och dess invånare, bemöttes snabbt med indignation på sociala medier av etablerade debattörer. Per Gudmundson kallade skribenterna för ”reaktionärer” och Ivar Arpi förvånades över att en feministisk tidning publicerat artikeln. Arpi googlade också skribenterna var för sig för att sedan skriva om en av dessa i en annan artikel, utan att bemöta varken artikelns sakfrågor, utan enbart som en attack på personen.

Nyligen uppmärksammades Malmö-hjälten Jasmin Nur för sitt arbete i Sydsvenskan och deras kampanj Malmö-Hjärtan. Magnus Ranstorp gick då ut på sociala medier och försökte framställa Jasmin som extremist. Jasmin, som har ett gediget CV i social engagemang och varit en av de starkaste rösterna mot orättvisor och ojämlikhet i Sverige de senaste åren, reduceras då av en av de så kallade ledande forskarna om terrorism till att vara en agitator och våldssympatisör.

Under många år har debattörer som påvisat islamofobi eller varit aktiva i debatt och arbete mot islamofobi blivit ansatta för massiva personangrepp. Debattörer har sällan bemötts i sakfrågor de har drivit utan istället har deras person demoniserats i syftet att försöka diskvalificera dem som seriösa debattörer. Och inte enbart enskilda debattörer utsätts för detta – när till exempel Diskrimineringsombudsmannen (DO) släppte genom forskaren Marta Axner rapporten Representationer, stereotyper och nyhetsvärdering svarade Expressens ledarskribent Johannes Forssberg att det var en ”dingding-rapport om bilden av muslimer”.

När jag själv nyligen skulle vara med i lecture performance:t Muslim Ban på Dramaten under november 2017 anklagades jag för antisemitism och homofobi – men inte baserat på något jag själv skulle ha sagt, utan på grund av vad andra påstås vara och ha sagt som jag då inte skulle ha tagit avstånd från. Inte en enda artikel diskuterade de frågor jag brukar att ta upp i mina 50-tal artiklar på nätet, som alla genomsyras av diskussioner om ras, rasism, islamofobi och social ojämlikhet.

För många debattörer tycks islamofobi vara en nödvändighet i Sverige, eftersom ”fel personer” sägs ta upp frågan. Med andra ord så villkoras kamp mot islamofobi med att offer för islamofobi behöver bevisa sin demokratiska oskuld. Implicit innebär det att man menar att vissa människor förtjänar att drabbas av rasism/islamofobi eftersom de uppfattas vara förkastliga.

Debattstilen är alltså ett sätt att bevara Sverige islamofobiskt. Islamofobi anses vara ett nödvändigt ont för att hålla muslimer ”i schack”. Begreppet reduceras också till konkreta hatbrottsattacker och debattstilen osynliggör det stora maskineri som inspirerar och informerar övergrepp och attacker. För om nu dessa 27 debattörer var ”reaktionärer”, om Jasmin skulle vara extremist, om DO nu släppte en ”dingding-rapport” och om jag var antisemit och homofob – för att nämna några av de många personangripna debattörer som lyft frågan om islamofobi – skulle det ändra det faktum att islamofobi fortsätter vara ett av Sveriges allvarligaste demokratiproblem?

Skulle det ändra det faktum att hatbrott med islamofobiska motiv fortsätter att vara extremt högt? Förändrar det faktumet att livsvillkor för muslimer fortsätter att vara katastrofala? Skulle det ändra det faktum att många oskyldiga har drabbats i de åtgärder som omger Kriget mot Terrorismen? Förändrar det att forskning efter forskning visar på att medier, under decennier, framställt muslimer och islam i överväldigande negativa ordalag och bildsättningar?

Självklart inte. Debattstilen försöker delvis diskvalificera vissa som röster mot ojämlikhet och orättvisa, men också agera som en skrämseltaktik mot andra som vill uppmärksamma problem med rasism, eller att associera sig med de röster som demoniseras. Med andra ord är effekten av denna debattstil och personangrepp att islamofobi fortsatt förminskas till en oviktig fråga och att islamofobi fortsatt informerar Sveriges samtida politik.

Och denna taktik är i sig själv rasistisk.

Amanj Aziz

Amanj Aziz här - gillar böcker som tjocka kids gillar kakor (och gillar även kakor...). Förklaras bäst som titellös och mångsysslare med bakgrund i statsvetenskap och sociologi.