I början av de antisemitiska utsagorna så framstod inte att alla judar som onda. Istället var det vissa mycket ”mäktiga” judar som drog i alla trådar och i genomförandet av sin plan för världsherravälde startade båda världskrigen och gav upphov till allt från världskommunismen till feminismen. Men eftersom den återkommande berättelsen om att ”vissa” judar skurkaktighet fick en bred spridning kom mer eller mindre alla judar att ses som problematiska. Den judiska förintelsens fasor ägde rum mot bakgrund av ett europeiskt 1930-tal där ”judefrågan” var ett seriöst diskussionsämne i mittfårans media även i Sverige.

Idag är 9 av 10 mediaberättelser om muslimer negativa och våldsrelaterade. I berättelsen om muslimer så förekommer det skrivningar om att inte alla muslimer är problematiska utan det är islamister, wahabister, salafister, jihadister, brödraskapare och Islamiska state (IS) eller någon annan benämning som är problemet. De mest notoriskt muslimkritiska skribenterna som Ivar Arpi får man anta skriver negativt om muslimer i mer än 9 av 10 av fallen och även om han använder alla de nämnda kreativa beteckningarna för att kunna säga att det inte handlar om alla muslimer, får hans läsare vara förlåtna om de drar slutsatsen att det finns problem med muslimer och islam som helhet. Debattörer med väldigt primitiva kunskaper om rasism och hur den rasistiska diskursen fungerar har varit kritiska till MMRK:s maningar till eftertanke när så många vill skjuta från höften och snabbt införa minst sagt problematiska nya terrorlagar i Sverige efter IS framfart i Irak och Syrien. Låt oss därför på ett pedagogiskt sätt förklara. Om man upprepat och ensidigt återger negativa berättelser av muslimer får man till slut den effekten som åstadkoms på synen på judar i Europa på 30-talet. Det spelar ingen roll om man påpekar någonstans att man bara talar om ”vissa” muslimer. Opinionsbildare som har som sitt signum att återge negativa framställningar om ”vissa” muslimer måste därför krävas på ansvar för detta.

Det är oerhört ynkansvärt när Arpi, som är ledarskribent på SvD, till och från, redaktör för Neo Magasinet, uppdras av den liberala tankesmedjan Timbro att skriva om muslimer, återanvänder samma artikel med samma rasistiska logik för att tysta kritiken mot det övergrepp som sker mot folkrätten i kampen mot terrorismen. Det blir dessutom märkligt när figurer som Arpi, argumenterar för en skärpning av terrorlagen som vid flera tillfällen blivit hårt kritiserat av Advokatsamfundet och Internationella juristkommissionen som menar att terrorlagstiftningen hotar rättsäkerhetsprincipen.

När Arpi hävdar att Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén ägnar sig åt allt annat än mänskliga rättigheter föranleder det således frågan om vad som inbegrips i Arpis världsbild beträffande frågor som rör mänskliga rättigheter. Vi ifrågasätter och kommer fortsätta kritisera att man i terrorbekämpningens namn motiverar grova övergrepp på folkrätten som övervakning, rättsliga förfaranden i Kafkaliknande stil, renderingar, indragning av habeas corpus-principen, outsourcandet av tortyr, för att nämna några av de vidriga rättsövergrepp som liberala demokratier ägnat sig åt sedan attacken på World Trade Center 2001.

Den typ av svepande kopplingar och misstänkliggörande mot vita personer eller mot icke muslimska människorättsorganisationer som kritiserar övergrepp som sker i samband med kriget mot terrorismen är inte alls lika rimligt i en tid då antimuslimismen är en gångbar valuta, något Arpi är väl medveten om. Det faktum att det är muslimska personers kritik mot en lag som inte undgått kritik både i Sverige men också internationellt, som blir föremål för Arpis intresse, kan således enbart förstås i relation till hans antimuslimska hållning. En logik som är resultatet av föreställningar som bygger på den vita överhöghetens benägenhet att göra anspråk på att arbetet för mänskliga rättigheter enbart kan existera när vita personer driver dessa frågor. Personer som vägrar ställa upp på premisserna för den rasistiska föreställningsvärld som Arpi uppenbarligen konstruerat, hamnar i skottlinjen för hans argumentationslogik som bygger på insinuationer, utan några som helst konsekvenser.

Hur många gånger till ska SvD tillåta Arpi utrymme att återanvända samma artikel innehållandes svepande anklagelser och lögner mot Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén som bygger på antimuslimska konspirationsteorier?

Maimuna Abdullahi & Fatima Doubakil