Snobben

Snobben

Att besöka det gamla hemlandet varje sommar är inte, så som det vid första anblicken verkar vara, en årlig semester eller sammankomst. För de inblandade är det så mycket mer än detta, det är i själva verket ett helt folks stolta triumf. När vi bosnier under juni och juli månad varje år åter flyttar in i våra gamla hus, som vi under 90-talet tvingades lämna därför att man ansåg oss tillhöra fel folkgrupp och religion, riktar vi därmed ett långt finger åt serberna som fördrev oss från våra hem. När vi återvänder till våra gamla hus, om så endast över sommarmånaderna, har vi med oss pengar från utlandet, pengar från EU-länderna och Amerika och Australien, som vi investerar i våra hus, samma som en gång togs ifrån oss och som vi efter krigets slut lyckades få tillbaka, så att vi kan göra dem ännu större och vackrare än då det begav sig. Den här gången bygger vi till grillanläggningar och lusthus som inte fanns där tidigare, och vi gräver swimmingpooler och omgärdar hela palatset med inte en grind utan en egen liten stadsport, en triumfbåge, för att visa fienden, serben, vem han har att göra med. Och medan han, fienden, kör runt i sin rishög åker vi runt, genom hela byn runt runt, i tyska bilar – tyskarna har alltid varit bäst på bilar, det vet alla – av senaste årsmodell. Nu önskar ni att det varit vi som fördrev er, eller hur? Nu ber ni till Gud om ett nytt krig, där vi tar hämnd och sjasar iväg er från era hem, förskingra er i väst, så att ni där äntligen kan finna välstånd – västvärlden är bäst på välstånd, det vet alla  – för att som oss endast återvända under sommarmånaderna. Resten av tiden kan vi lämna landet åt zigenarna. Det ni inte vet, och det vi inte tänker berätta för er, är att för västvärlden är vi alla zigenare.

*

Många såg det som ett svek att jag, Zulfo Pašić, till skillnad från mina syskon och släktingar, inte besökt Bosnien på flera år. Jag hade ingen lust att återvända till Europas bakgård, och jag ville inte delta i hela den osmakliga cirkus där man varje sommar förvandlas till en fånig parveny som ska imponera på byns bönder genom att kasta pengar omkring sig, något man för övrigt endast klarar av att göra därför att man levt på bröd och vatten under resten av året för att spara ihop pengarna. Men när min bror en dag förklarade att han skulle gifta sig och att bröllopet skulle hållas i hemlandet hade jag inte mycket till val än att uppfylla min broderliga plikt och närvara. En sak såg jag dock faktiskt fram emot i Bosnien, nu när jag ändå skulle åka. Sedan en tid tillbaka hade jag utvecklat ett intresse för min familjebakgrund. Mitt efternamn antyder att jag har ett adligt påbrå, att någon av mina förfäder var en pasha. Till den grad bosnienmuslimerna hade en adel under ottomanerna måste min familj ha tillhört den. Detta ville jag utforska. Kunde någon av mina äldre släktingar i Bosnien berätta mer? Jag hade tänkt ringa, men nu kunde jag fråga dem på plats, över turkiskt kaffe. Sanningen att säga hade jag redan övertygat mig själv om att mitt blod var blått, och jag hade börjat bete mig därefter. På ett subtilt sätt, så klart. Jag försökte till exempel hålla mig till det smakfulla vad gäller uppförande, klädsel och konsumtion av konst och litteratur. Varker mer eller mindre. Eller jo, lite mer än så. På samma sätt som den franska lantaristokratin klingar sig fast vid traditionell katolicism började jag praktisera islam, mina aristokratiska förfäders religion, och lyckades utvinna en estetiskt baserad tillfredsställelse ur detta. Med detta menar jag att på samma, eller liknande, sätt som Ludvig XIV varje morgon utförde sin uppstigningsceremoni eller högtidligt trädde in i sitt kapell på Versailles tog jag, ättlingen till en pasha, del i teatern som den muslimska rituella bönen blev för mig. Samhället kunde betrakta mig som en zigenare om det ville, men när jag utförde min bön levde jag ut sanningen om vem jag är. Allt jag behövde var en äldre släkting i Bosnien som kunde bekräfta det jag redan visste. Jag är någon, om inte tack vare mina bedrifter så genom mitt namn och mitt blod.

*

Byn hade förändrats väldigt mycket sedan sist. Nu såg det rentav ut som ett villaområde i Sverige med alla nyrenoverade hus, bassänger, osmakliga gårdstomtar … Wi-Fi var tillgängligt på många ställen … Här kommer det inte bli något nytt krig, det finns för mycket att förlora, tänkte jag medan jag tog taxin till min gammelfaster. Hon var den enda av tio syskon som fortfarande levde. När jag steg in i hennes hem, nyrenoverat och snyggt sedan min kusin som annars bor i Australien fixat allt åt henne, kramade hon om mig och passade på att skälla på mig för att jag inte besökt henne på länge. Över turkiskt kaffe som hon snabbt gjorde iordning började jag min utfrågning.

 

hamdijabegovicHamdija Begovic är en romanförfattare och skribent med ett intresse för sociologi och samspelet mellan islam och väst. Han har skrivit Barira (Notis Förlag) och för närvarande skriver han på sin andra roman.  

2016-12-02T07:25:12+00:00

OMBYGGNAD SKER!

Vi håller på att testa och göra om hemsidan varav det kan bli lite rörigt på hemsidan. Vi ber om ursäkt för det men hoppas att ni har överseende under tiden!