Under koloniseringen av Algeriet brukade den franska kolonialmakten arrangera offentliga tillställningar där man visade upp ”emanciperade muslimskor” som tagit av sig slöjan. Till dessa tillställningar tvångsbussade man algerier från byarna för att uppvisa att muslimer minsann kunde civiliseras. Likt då har kolonialmakterna än idag en besatthet av att framhäva och önska icke-vita som underkastar sig vit hegemoni. Kolonialmakten ser sig själv som en skapare av kultur och politik medan de koloniserade endast ska konsumera och acceptera kultur och politik.

I den globala hysterin kring terrorism anammas denna metod ständigt. Den vita blicken efterlyser ständigt muslimer och ex-muslimer som kan agera megafoner och därmed frambringa legitimitet till en rasistisk agenda. Ett sådant uppdrag har många ekonomiska men också karriärsmässiga fördelar, om något.


I Sverige har man inte, till min vetskap, kartlagt hur den anti-muslimska industrin finansieras eller hur de dussintals husmuslimer och ex-muslimer som ideligen uppträder i dagstidningar och på olika nyhetsprogram avlönas. Det skulle vara intressant att kartlägga t ex vilka finanser/donationer som står bakom personer som Hanna Gadban, Mona Walters, Nalin Pekgul, Zulmay Afzali, Devin Rexvid och Hashim Salad Elmi bland många andra. Det är dessutom intressant att få transparens kring donationer och ekonomin i organisationer som Svensk-Judisk Dialog, Svensk Israel-Information men även uppbackningen av tankesmedjor som Timbro och personer som Johan Lundberg, Per Gudmundson, Ivar Arpi, Naomi Abramowicz, De tre Magnus:arna Ranstorp, Sandelin och Norell och många andra.

Sådana kartläggningar finns i andra länder och det är idag oklart om de globala pengaflödena som ligger bakom de många internationella islamofobiska nätverken också når Sverige och finansierar politiskt arbete här. Det är trots allt sedan tidigare känt att Lars Vilks och Kent Ekeroth haft nära samarbeten med den globala islamofobin.

Det finns emellertid kopplingar till Sverige på andra sätt.

Den 18 februari 2015 sände SVT:s Uppdrag Granskning programmet Shahadah som handlade om ”Adam” som varit och krigat i Syrien. I programmet deltar Shiraz Maher, en person som omnämns i programmet som ”en av de främsta experterna i Europa på islamistiska terrorgrupper” och som en person som forskar ”på Kings College i London och har regelbunden kontakt med jihadister över hela världen”. Det som utelämnas av Uppdrag Granskning är att Shiraz Maher länge finansierats av Gatestone Institute och har författat en hel del artiklar för dem. Lönen uppges ha varit så mycket som 65 000 dollar i årslön för honom och andra muslimska och ex-muslimska skribenter.

Uppdrag Granskning-avsnittets researcher uppges vara Magnus Sandelin, en person som samtidigt är inblandad i Mona Sahlins arbete som samordnare mot våldsbejakande extremism.

Gatestone Institute är, för den som inte vet, en av världens största producenter av islamofobisk propaganda. Det är en tankesmedja med ett starkt ekonomiskt kapital; 2012 visade deras deklaration en omsättning på 1,1 miljoner dollar. Denna tankesmedja är bland annat hemvist för rasistiska skribenter och aktivister som Peder ”Fjordman” Jensen (som inspirerade Anders Behring Breivik) och Robert Spencer – en av counterjihad-rörelsens drivande krafter. Gatestone Institute har en svensk undersida där bland annat Ingrid Carlqvist skriver.

Gatestone Institute är jämt och ständigt återkommande bland anti-extremism-rörelsens globala aktivism. En av de till Gatestone förknippade organisationerna är den brittiskbaserade Quilliam Foundation (QF). Förvarshögskolans rapport, Våldsbejakande islamistisk extremism och sociala medier, som författats av Linus Gustafsson, refererar till QF liksom gör Søren K Villemoes i sin artikel Kalifatets Guldgossar publicerat på Sydsvenskan. QF är återkommande i svensk media. Sveriges Radio använder dem, Svenska Dagbladet använder dem, Expressen använder dem, Aftonbladet använder dem som gör så många andra.

QFs kopplingar till Gatestone Institute är många och det är problematiskt att svenska medier och makthavare använder de okritiskt i sina förehavanden. QF har nära kopplingar till brittiska Henry Jackson Society som i sin tur finansieras av Gatestone Institute. Representanter för QF har samtidigt uppträtt och synts tillsammans med Gatestone Institute.

Kopplingarna är de som vi i dagsläget kan damma av

Kopplingarna är de som vi i dagsläget kan damma av

Svenska medier, akademiker, journalister och debattörer har alltså inga problem med att använda sig av personer och organisationer med koppling till den globala islamofobi-industrin. Det om något borde visa på hur rumsren islamofobin blivit. Ett av den globala islamofobins viktigaste arbete har varit att förvränga islamofobi-begreppet. Center for American Progress visade i sin rapport, Fear Inc. från 2011, att islamofobi-industrin lägger ner mycket resurser för att backa upp sina desinformations experter som förvränger, fabricerar och basunerar ut halvsanningar gällande frågor om muslimer och islam. I Sverige har vi haft en hel rad med debattörer som hävdat att islamofobi inte är allvarligt nog eller förminskat dess relevans. Vissa har t o m kopplat kritik av islamofobi till islamism.


Den globala islamofobin avlönar i miljonbelopp muslimska och ex-muslimska skribenter som ska likt franska kolonialmaktens avhijabiseringsprojekts uppvisning agera inbäddade röster för att legitimera islamofobi, rasism och eurocentrism, samtidigt som den finansierar desinformations experter. De brittiska och amerikanska avslöjandena nödvändiggör att en undersökning sker om huruvida det existerar kopplingar i Sverige till den globala islamofobi industrin.

I slutändan bör man alltid följa pengarna och makten.